Att sömnproblem är ganska vanligt i dessa dagar är inget nytt. Har man inte magsår, ångest eller är nervös inför tentan så har man uppochnedvänd dygnsrytm eller bara någon typ av insomningstablettberoende. Take your pick. Som alla andra lider även jag rätt ofta av svårigheter att lugnt somna in när jag lägger huvudet på kudden, anledningarna kan givetvis variera. Men oavsett hur mycket mjölk och honung ens lyckliga liv innehåller dagtid, så känner man ju sig aldrig så ynklig och ensam som när man ligger där och inte kan sova. Jag har emellertid en alldeles utmärkt taktik som jag nyttjat längre än jag kan minnas. Om jag i vanliga fall delar med mig av den brukar folk bli stötta och illa berörda över morbiditeten i det hela, för den går nämligen ut på att gråta sig till sömns. Jag förstår att det måste låta mäkta bisarrt, men det alstrar faktiskt förvånansvärt goda resultat, och har så alltid gjort. Antingen somnar man ju till slut av utmattning – alla vet ju hur påfrestande det är att lipa, är säker på att det finns djuplodande medicinska studier på det här - men framförallt så ger det något av en trygghetskänsla, hur konstigt det än kan tyckas låta. Man sätter liksom på sin gamla vanliga ledsen-playlist (jag bara förutsätter helt kallt att ALLA har en sådan, inget att skämmas för; jag har haft en sedan jag var liten och enbart hade kassettbandspelare i mitt rum, då jag hade ett särskilt band för ändamålet innehållande bland annat ”Seasons in the sun”...) och så styr man tankarna till sina vanliga gamla deppkäpphästar och så börjar man grina och känna sig sådär schablonartat övergiven och självömkande och det är liksom... lugnande, välbekant, varmt och framförallt absorberar det all ens koncentration så att man inte kan fundera på en massa stressande praktiska saker som kan hålla en vaken hela natten lång annars. Och till sist, så somnar man bara.Emellertid har jag, förhoppningsvis till alla kritiker av den här metodens glädje, alldeles nyligen snavat över en helt ny teknik som är betydligt mer livsbejakande och mycket mindre makaber. Tillåt mig presentera min bästa vaggvisa – ”Spanarna” i P1.
För den som inte är bekant med ”Spanarna” är det alltså en långkörare i Sveriges Radio som sänds en gång i veckan och förmodligen bäst fogas in under rubriken Kultur. Skelettet utgörs av en programledare - Ingvar Storm som för övrigt nog har världens gulligaste radioskratt - och tre journalister/kulturarbetare/motsvarande som levererar vars dryga tio minuters kåseri om ”tidens tecken” och vad det kan tänkas innebära för framtiden. Upplägget är avslappnat, samtalstonen familjär och skojfrisk men skärpt och det kan handla om precis vad som helst, de bästa Spanarna hittar givetvis alltid småsjuka kuriosafakta som de blandar upp med träffsäkra vardagsiakttagelser och givetvis ska lyssnarna kunna känna igen sig i vad som sägs och kunna relatera.
Programmet har väl en sådär åtta olika Spanare som turas om, några återkommer oftare än andra, och som en glädjande överraskning är faktiskt alla bra och håller en genomgående hög kvalitet på sina spaningar, undantaget då mitt hatobjekt Jonas Hallberg som av någon obegriplig anledning inte bara får vara med ganska ofta, utan dessutom har varit med ända sedan programmet skapades. Problemet med Hallberg, förutom hans bubbla-i-halsen-röst, är hans dåliga skämt och lama spaningar. Den enda funktion jag kan se honom fylla är att bli retad av Göran Everdahl (för övrigt den tveklöst bästa spanaren, utan konkurrens, följd av Jessika Gedin) och skämtad om i sin frånvaro.
Radio P1 var soundtracket till min barndom, och det mesta jag har lärt mig, brukar jag säga, har jag lärt mig på P1, då jag undermedvetet absorberat diverse mer eller mindre användbar information från allt ifrån ”Dagens Eko” till ”Trädgårdsdags” och olika radioteaterpjäser. Under familjemedlemmarna vakna tid i hemmet stod alltså radion på utan uppehåll, med undantag för när det var ”Ring P1”, då pappa med oanad hastighet förflyttade sig till apparaten för att stänga av (en reflex jag för övrigt har ärvt, jag mår fysiskt dåligt av att lyssna på allmänheten och förstår inte varför public service tvunget måste tillhandahålla en öppen arena för rättshaverister nu när vi faktiskt har internet och nättidningarnas kommentarsfält där de kan ventilera sina tveksamma åsikter som måste ut om de inte ska förvandlas till Unabombare...). Jag har ärvt den här vanan och har ofta på pratburken i köket samt laddar ner och följer saker som ”Nya Vågen”, ”Medierna” och ”Filosofiska Rummet” eftersom att jag är en allmänt oball och snorkig liten akademikerunge som inte kan säga -rs på skånska utan gör ett sch-ljud och tråkar ut folk på fester. Nå, ”Spanarna” har jag alltså bara känt till via hörsägen fram tills för ett par månader sedan, men nu är jag mer eller mindre besatt. För, förutom att det som sagt är både väldigt underhållande och relativt intressant så slår det an en oväntat känslomässig sträng inom mig.
Det började med att jag började lyssna mig baklänges genom podcast-arkivet, tryckte in i min mp3spelare och lät spela när jag var ute och gick mina lugnande promenader som jag gärna tar när jag är upprörd, förbannad eller bara allmänt rastlös, och märkte att det genast gjorde mig på mer rumsrent humör. Och si, det visade sig att det även alltså är den perfekta godnattsagan, den mest kärleksfulla kramen, världens bästa vaggvisa. De sitter där och pratar och det känns som när man var liten och fick gå och lägga sig tidigt när föräldrarna hade gäster hemma, man ligger i sitt rum och hör de bekanta rösterna genom dörren och så vet man att man inte är ensam i världen, och då kan man sova. Jag har alltså helt seriöst etablerat en ytterligt emotionell relation till samtliga återkommande radioröster i ”Spanarna”, det går exempelvis inte för sig att istället sätta på ”Språket” eller ”Konflikt”, minsann, det är inte ALLS samma sak. Nä, i ”Spanarna” är det så behagligt, så vardagligt och tryggt och trevligt och mysigt och det gör ingenting att man somnar som efter att någon man tycker om har strukit en ömt över håret och missar hälften, man kan lyssna på hela sändningen igen vid något annat tillfälle.
Nyligen kom det till min kännedom att ”Spanarna” som av en slump är av samma årgång som jag själv, det vill säga 1988. Jag är själv ingen vidskeplig teckentydare men vid en dylik upptäckt är jag inte helt avigt inställd till att avväga viss religiositet. Det kan vara därför, det kan vara för att det är just den typen av babbligt pratprogram som förmodligen är ljudmotsvarigheten till mina ordbajsigt långa blogginlägg... men det är i alla fall världens bästa, och om du inte kan använda det som vaggvisa, vilket jag förvisso varmt rekommenderar, så kan man ju lyssna ändå. Och det BÖR man. All makt åt spanarna. HYPE.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar