#884 (ouch eller Om 2xEmily)

Jag har nyligen trillat ut ur ett smärre helvete av omänskliga arbetsbördor in i sysslolöshetens limbo för någon vecka framöver och kommer därför att kunna blogga igen, om Carson McCullers, behaviorism, skunkantologin och annat. Tyvärr är jag i år inte så utvecklingsstört positivt påverkad av vårsolen som de flesta andra verkar vara, redo att ta itu med livet och dess krämpor med friska tag, så först ska jag emellertid samla ihop mig lite rent psykiskt för att skriva rumsrent, tills dess, håll tillgodo med nedanstående välformulerade, måttfulla lägesbeskrivningar.

"And she was crying easily now, causing her mother to reach over and squeeze her hand; the only trouble was that she couldn't be sure whether she cried for her father or for Warren Maddock, or Maddox, who was back in South Carolina now being shipped out to a division.
But she stopped crying abruptly when she realized that even that was a lie: these tears, as always before in her life, were wholly for herself - for poor, sensitive Emily Grimes whom nobody understood, and who understood nothing".

Richard Yates, i "The Easter Parade"


"Pain has an element of blank
it cannot recollect
when it began, or if there was
a time when it was not.

It has no future but itself,
its infinite realms contain
its past, enlightened to perceive
New periods of pain. "

Emily Dickinson