#886 (den världsomspännande konspirationen eller Om "The Member of the Wedding" och Carson McCullers)

Carson McCullers heter Lula i andranamn (själv begåvades jag aldrig med ett sådant, vilket förmodligen bara är något att vara tacksam över då mina föräldrars övriga förslag, utom Ylwa, var Unni och Frida, och att vara namne med Unni Drougge är väl ungefär det sista jag behöver ovanpå allt annat här i livet), och om man googlar lite bilder på henne så hade hon som ung faktiskt den där typen av konstigt utseende som lätt hade kunnat spökas ut i en taggig midsommarkrans, asmycket mörkt smink kring ögonen, en för stor mansrock och vita små strumpor med spetskant, placeras vid ett övergivet järnvägsspår på en äng och fotograferas med suddig drömsk effekt där en grönaktig ton senare läggs på i redigeringsprogrammet – för att sedan hamna just i Lula Magazine.

Nu levde och verkade McCullers emellertid långt före Lulas skapare ens var påtänkta, 1967 lämnade hon i sin avskedsansökan, femtio år gammal och med fyra romaner, en liten drös noveller och några pjäser bakom sig. När jag läser ”The Member of the Wedding” får jag totalt hjärnsläpp när jag försöker komma på vem det är hon skriver som – eller vem som skriver som henne, rättare sagt. Inte förrän en hjälpsam bekant nämner Donna Tartt kommer jag på att det är ju klart, det är ju ”The Little Friend” som den här boken påminner om – eller tvärtom, som sagt. ”The Member of the Wedding” kom ju 1946 – medan Tartts andra roman inte såg dagens ljus förrän typ 60 år senare. Hur som helst, om det inte har framgått så älskar jag ju sedan tidigare Donna Tartt och ”The Little Friend” är en av de ytterst få romaner om den amerikanska södern som jag har fattat tycke för. Jag vet inte varför det är så ofantligt svårt för mig att ta till mig den här typen av romaner, men Faulkner och Steinbeck är i min käft lika svårtuggade som jag (vegetarian sedan 13 år) har hört att billigt och dåligt tillagat högrev ska vara. Förmodligen har det med min enorma inskränkthet och mitt pinsamt dåliga geografiska och kulturella grepp om den södra delen av landmassan på andra sidan Atlanten – om USAs karta i allmänhet, ska jag väl tillstå, i princip alltid när jag ser film/läser böcker/ser på tv-serier om Amerika och det utspelar sig någon annanstans än de fem största städerna så har jag bara i bästa fall en svag susning om var tusan de håller hus. Jag kan helt enkelt inte frammana en inre bild – ja, med vissa undantag då, inkluderande ”The Little Friend”. Och ”The Member of the Wedding”, som faktiskt är lika i fler aspekter än geografiskt läge.

I båda böckerna är en flicka i brytningspunkten, som det så vackert heter, mellan barndom och tonår, huvudkaraktär – både Harriet och Frankie är tolv år gamla. De spenderar sin sista svettiga sommar som barn med att på ett närmast besatt manér fantisera ihop en parallell version av världen där en idé - hos Harriet idén om hennes lillebrors mord flera år tidigare och hos Frankie i ”The Member of the Wedding” hennes betydligt äldre storebrors bröllop – blir fix, tar över hela fantasivärlden och blåses upp till orimliga proportioner. Nu var det ganska längesedan jag läste ”The Little Friend” men jag vill minnas att Harriet liksom Frankie hade en följeslagare i form av en något yngre pojke, hos Frankie är det hennes kusin John Henry vars sällskap hon både desperat klamrar sig fast vid då han är hennes enda vän, och samtidigt föraktar och ilsket skjuter ifrån sig i försöken att skaka av sig barndomen. Både Frankie och Harriets familjer är i någon mån präglade av tragedier, Frankies mor är sedan länge och död och Harriets uppväxt givetvis i skuggan av hennes brors död och moderns reträtt in i sorg. Men till skillnad från i Tartts deckarliknande historia som drar ut boken till säkert över 500 sidor, så händer det i ”The Member of the Wedding” i princip ingenting överhuvudtaget på 200 sidor och ändå är det så grymt bra.

Det går inte riktigt att reducera McCullers roman till en coming-of-age-historia, även om den som sådan gör sig alldeles utmärkt bra. Som alltid i söder-romaner finns det förstås rasmotsättningstema, och den där underliga känslomässiga och väldigt paradoxala relationen som uppstår mellan svart tjänstefolk och familjens barn. Men det är inte riktigt det som gör bokens bästa sida heller. Faktum är att det är irriterande svårt att sätta fingret på vad det är som gör att den febriga stämningen i boken, Frankies förtvivlade kast mellan sinnesstämningar och hennes starka känslor som förstås är hela övriga världen ganska likgiltiga vilket hon i egenskap av nästan tonåring äntligen har börjat förstå (alltid lika förkrossande), så drabbande. Intensiteten i texten är så okonstlad, Frankies egentligen ganska osympatiska och själviska karaktär så typisk barn i den åldern – men exakt vad som gör McCullers så speciellt bra är faktiskt inte lätt att precisera.

Kanske är det den underliga idén om hur Frankie på sätt och vis blir kär i brudparet, i broderns bröllop, besattheten som kläs i ord och målas upp – och jag kan definitivt relatera, men ändå inte minnas att just en sådan märklig idé har gestaltats på ett så trovärdigt vis. Harriets besatthet med mordet på hennes lillebror Robin är inte alls lika bisarrt onaturligt vid första anblick – det är väl ganska typiskt en tuff flicka som läser äventyrsromaner och spiondeckare och leker utomhus hela dagarna tycker att det är spännande att undersöka ett så spektakulärt fall som att henne yngre syskon hittats hängd i ett träd många år tidigare, fullt förståeligt att man lever ut den fantasin liksom. Men Frankies inställning till bröllopet och brudparet, för att inte tala om sättet hon lever ut den på, är så mycket märkligare och samtidigt så mycket mer trovärdigt, jag kan i allra högsta grad relatera till den där typen av jättekonstiga infall som man som barn byggde upp en hel detaljeras fantasivärld kring, förhoppningar i drivor om exakt hur det skulle bli – och besvikelsen när det inte blev så. Samma frustration som när man inte kunde rita bilden så bra som man såg den i huvudet, när det inte fanns rätt nyans av cerise färg i kritlådan, när barbie inte kunde böja sina jävla ben och sitta ordentligt, den bittra insikten om att ingenting någonsin kommer bli som man vill, att man har noll inflytande och resten av livet kommer få finna sig i att bli undanskuffad. Och alla är emot en i en ondskefull konspiration.

Minns känslan så väl. ”Her cheap heart hurt, and she pressed her crossed arms over it and rocked a little. It was a framed game. The cards were stacked. It was a frame-up all around”.