En liten parentes innan detta inlägg börjar: i samband med att jag började läsa filosofi förra året höjde en bekant ett varnande finger och sade: ”usch du kommer också börja slänga dig med en massa kvasifilosofi i dina inlägg som Isabelle Ståhl gjorde innan”. Vet inte riktigt om jag faktiskt gjort det (nu kommer jag göra mig skyldig till det i vilket fall som helst om inte annat), och i så fall om det är bra eller dåligt, jag har egentligen inget vidare otalt med tidigare nämnda skribent och ingen välformulerad åsikt om hennes eventuella (miss)bruk av filosofiska högskolepoäng i bloggen. Dessutom läste hon väl praktisk filosofi, om jag inte minns helt fel.Hur som helst. En omtyckt tradition inom den teoretiska filosofin, har jag blivit varse på min nitiskt analytiska nuvarande institution, är att vara så ontologiskt sparsam som möjligt. Undvik att anta existensen av sådant som inte är absolut nödvändigt, i synnerhet irreducibla begrepp som inte kan förklaras annat än genom sig själv bör man hålla fingrarna borta från. Detta låter ju sunt och bra i de flestas öron, men det ska framhävas att vi inte talar om flygande tefat, kvinnlig intuition, kärlek vid första ögonkastet eller andra direkt suspekta påhitt. Nej, det rör sig om masslakt av både det ena och det andra vi till vardags har för vana att ta för givet, hur radikalt beror ofta på hur autistisk filosofen/logikern bakom aktuell teori var, men det kan vara alltifrån språklig mening och själsliga tillstånd till yttervärlden. Den oinvigde skulle bara veta! Det värsta är förstås med detta som med all annan filosofi att ju mer man tänker på saken desto mer krattar man manegen för sin egen galenskap och ett mycket torftigt socialt liv i rollen som killen-i-soffan på festen som ingen ids prata med.
Som svärmande lekmannalitteraturteoretiker och humanist så kan man ju tycka att detta leder till lite motbjudande slutsatser som tar ifrån en ens existensberättigande. Och visst. Men, jag har fattat ett medvetet och noggrant övervägt beslut att, i en för mig ovanlig akt av självbevarelsedrift, försöka tillämpa denna ovan beskrivna variant av Ockhams Rakkniv (på bilden syns den lille munk som fick ge namn åt denna reduktionsprincip) på mitt sociala liv. Jag ämnar helt enkelt sluta anta att människor 'egentligen' är på det ena eller andra sättet om det sår i kontrast till deras faktiskt handlingar och dess konsekvenser. Detta gäller givetvis, konsekvent och metodisk som man blivit när man drillats innanför Kungshusets anrika väggar, även för mig själv.
Så, för att helt sonika gräva där jag står, så har jag hela mitt liv antagit att jag är elak, känslokall och väldigt tuff. Jag har inte riktigt utrymme nog att grundligt hobbypsykoanlaysera mig själv här, men Cliff Notes på den journalen ser väl ut typ såhär: Fysisk uthållighet till följd av ihärdigt cyklade 7km fram och tillbaka till stallet 5 gånger i veckan under typ 10 års tid har väl, i kombination med en kraftig benstomme, gett mig någon idé om att detta även skulle gjort mig psykiskt härdad. Tidigt inträde av bitterhet som huvudsakligt mentalt tillstånd spädde vidare på myten om kyla och okänslighet, hatiskhet har förväxlats med elakhet och efter att ha varit 'one of the boys' och i stort sett inkapabel att hänga med brudar under större delen av mitt vuxna liv har jag gjort allt från att läsa gubbsjuka romaner utan att blinka till att häva öl som en och en halv karl och förmodligen fått någon idé om att jag skulle vara okänslig och osårbar (som ju ALLA vet att riktiga män faktiskt är, hallå!). För detta saknas det hur som helst empiriska bevis och denna aspekt av min självbild måste ges upp ASAP, så att säga. Jag är nämligen: i det närmaste överkänslig, snäll på gränsen till dumhet och en observerbar kavalkad av godhjärtade gärningar så väl som känsloyttringar.
Det är väl i och för sig inte helt dåligt. Men förutom detta kommer jag att vara tvungen att lämna bakom mig min livslånga snuttefilt, alldeles nedsölad med självömkan och illa dold arrogans, och denna separation kommer inte att bli nådig. Ständigt har jag nämligen stöttat mig mot uppfattningen om att jag helt enkelt har alla möjligheter i världen och om jag bara skulle få tummen ur röven och försökt så skulle jag kunna bli och göra precis vad som helst. Tror förvisso att detta kan vara en folksjukdom bland åttiotalister i allmänhet, men hos mig är den lite oroväckande påtaglig. Oavsett om folk tycker att jag är torr, tråkig, oföretagsam, långrandig, efterbliven eller på något vis underpresterande så vet jag ju att EGENTLIGEN är jag intelligent, talangfull, social, lagom rapp i käften och unikt begåvad i allmänhet. Om jag inte deltar i en diskussion eller ett samtal så vet jag ju att om jag hade haft lust hade jag ägt dem men jag bara pallar inte, jag är ju himla bra på att skriva och även om jag aldrig någonsin skriver längre så har jag ju helt klart fallenhet och så vidare ad infinitum. Adjöss till alla denna parallella verklighet, där inte bara jag är guds bästa barn utan där dessutom allt JAG tycker är viktigt står högt i kurs och värdesätts. Snacka om 'inflated ontology'. Var ligger detta Landet Egentligen? Så länge ingen vet och ingen vistas där så är det ju i ärlighetens namn rent ut sagt skit samma hur gröna ängar som än må bölja där.
Om vi nu ska vidga perspektivet något så gäller detta från och med nu även talang och kapaciteter över huvudtaget. Jag ämnar sluta fabulera kring att jag, eller någon annan självgod typ för den delen, besitter någon som helst välsignelse eller fallenhet såvida det inte produceras lite kvalitet från källan. Kan man inte klämma ur sig en bra roman så kan man inte gå och tro att man är något författarämne ”egentligen”. Samma sak kommer att omfatta det något luddiga begreppet intelligens. Hädanefter kommer undertiteln ”egentligen är han/hon nog väldigt skärpt" inte att tillskrivas någon som inte givit bevis på dylik egenskap.
Här kommer självbevarelsedriftsaspekten in och jag rekommenderar andra att följa mitt exempel. Nu är det nog med mitt vädjande till någons 'snälla ögon' som garant för en persons kvalitet, och vaga idéer om smarthet och intressant personlighet kan hälsa hem tills dess att empiriska iakttagelser av detta har gjorts. ”Tanken som räknas”? Glöm det. Detta är det officiella slutet på: den och den ville inget illa egentligen, hon ville bara hjälpa till, egentligen tycker han ju om mig han är bara dålig på att visa det, han menade inte att göra mig besviken han är bara lite glömsk, han är ju snäll egentligen, hon är väl säkert en bra tjej i grunden, egentligen skulle han kunna vara rätt snygg om han bara...
0 kommentarer:
Skicka en kommentar