Idag är jag istället oförskämt lättad över att jag gått ut gymnasiet sedan länge när den så kallade liberale major Björklund äntligen lyckas driva pålen genom hjärt... förlåt, driva igenom förslaget om att skolk ska skrivas in i betygen.
Det bör noteras att opinionen MOT detta förslag är antingen obefintlig, eller tar sig tragikomiskt lama uttryck. På Sydsvenskans ledarsida idag skakar man på en förälders ogillande men överseende manér på huvudet och menar att det här, det är väl ingenting att bli upprörd över? Take a chill pill. I P1 Morgon igår, onsdag, hade de letat fram en miljöpartist att föra motståndarnas talan och det hade de i min mening lika bra kunnat låta bli för han sade absolut ingenting som var ens nästan substantiellt, det enda som kom ut av spektaklet var att Björklund framstod som mer rättfärdigad och trovärdig än vad han faktiskt är. Politiker pratar om att man marginaliserar redan utsatta elever, och liknande, ger dem dåligt självförtroende. Stämmer väl säkert, men, som man faktiskt påpekar på tidigare nämnda ledarsida, så kan man anklaga precis alla moment i skolan för att riskera liknande effekter. Skolverket och Skolinspektionen, vars åsikt man intressant nog, precis som vanligt skitit fullständigt i vid beslutsfattandet, påpekar det arbiträra i bedömningen av vad som är giltig och vad som är ogiltig frånvaro.
Jag ämnar här fokusera på gymnasieskolan, där det faktiskt ligger till på så vis att den inte är obligatorisk, vilket grundskolan ändå är. Nu visar det sig, och tacka gudarna för det, att betyget (än så länge, men alla vet ju att vägen till helvetet sluttar brant nedåt) enbart kommer figurera i terminsbetygen och inte i de slutgiltiga handlingarna. Då kan man ju, för att börja i en ände som är lätt att begripa, fråga sig vad det överhuvudtaget ska tjäna till? Någon typ av ornament för att det ska se ut som OM vi gör något åt skolkandet och de elever som hamnar efter och utanför till följd av det, utan att behöva lägga några faktiska resurser på det, är min första tanke. Handlar det istället om att bara markera och informera eleven och/eller föräldrarna är det i allra högsta grad onödigt – för det första dras CSN in för gymnasieelever med en ogiltig frånvaro på över 20%, (det vet jag om någon som lade mer matteskills på att räkna ut vilka timmar jag var tvungen att gå på och vilka jag kunde skolka från utan att bli av med studiebidraget än vad jag lade på att plugga till matteproven) och något säger mig att om man inte beaktar det så lär man inte beakta en ”markering” heller. För övrigt finns väl de där ”markeringarna” redan, åtminstone på min gymnasieskola. Där fick vi en gång i månaden ut en närvarorapport (i mitt fall skulle en frånvarorapport kanske vara ett mer passande namn, men jag minns faktiskt inte vad de officiellt hette) som skulle skrivas på av föräldrarna.
Så rent Ockhams razor-mässigt, om vi ska återknyta till mitt förra inlägg, är skolkbetyget helt onödigt och bör skäras bort. Vidare aktualiserar frågan i allra högsta grad frågan om betygen och vad de är tänkta att egentligen värdera. Om betygen nu, tillåt mig att göra ett naivt antagande för argumentationens skull, ska spegla elevernas kunskapsnivå så borde det rimligen vara irrelevant hur många timmar av sin dag eleven spenderar i skolan så länge han/hon uppfyller de kunskapskrav som tagits fram i betygskriterierna. Givetvis måste man närvara tillräckligt ofta för att det ska framgå att man uppnått målen och deltaga i de moment som är strikt betygsgrundande så som prov, redovisningar, uppsatser och i någon mån diskussioner, och det eventuellt osäkra elementet i ”tillräckligt” skulle man förstås kunna angripa, men jag tror knappast att det utgör ett olösligt problem för en kompetent lärare. Är det INTE så att betygen sätts efter kunskap och förmåga, kan man ju eventuellt diskutera skolkbetyg – men då anmäler sig automatiskt frågan om vad skolans uppgift egentligen är och bör vara.
Jag har raljerat över utbildningsfrågan och kunskapssyn i tidigare texter, bland annat här http://themightypenis.blogspot.com/2010/09/871-pedagogisk-bulimi-och-intellektuell.html och http://themightypenis.blogspot.com/2010/07/856-hanteringen-av-ododa-eller-om.html här, och jag sticker inte under stol med att jag utgår relativt mycket från min egen erfarenhet när jag diskuterar angelägenheten. När jag gick i gymnasiet hade jag väl en genomsnittlig ogiltig frånvaro på 19,5% (det stora antalet falska sjukanmälningar ej inräknade i denna statistik) och jag gjorde sorti från mitt samhällsvetenskapliga program med en strålande betygssiffra bara någon decimal under full pott. Jag ska inte säga att jag inte var lat eller motsvarande, det var jag säkert i lika stor mån som mina jämnåriga, eller att jag åstadkom underverk den tiden jag inte var i skolan när jag ”borde” ha varit det – men min frånvaro från stora delar av undervisningen var ett i allra högsta grad medvetet beslut. Det handlade till syvende och sist om understimulans. Jag tyckte inte att jag lärde mig någonting, jag kunde och begrep det man ansåg sig lära ut på lektionerna, och drog slutsatsen att det var slöseri med tid och kraft att sitta på en obekväm stol och drivas till vansinnets brant av tristess och klasskamraternas inlägg. Lärare reagerade lite olika på detta. En del var förstås förstående i någon mån, men gjorde ingenting för att inge mig en känsla av meningsfullhet eller ställa mig inför mer komplexa intressanta utmaningar, utan inskränkte sig till att inte kommentera min frånvaro och behandla mig väl. Andra tog ytterst illa vid sig och axlade personligen uppgiften att trycka till mitt feta ego som hade mage att anse mig förmer än någon annan genom att pika, skuldbelägga och i allmänhet göra livet surt för mig.
Poängen är att jag inte alls anser mig förmer än någon annan. Som framgår hade jag gynnats av ett elitistiskt, segregerat och intellektuellt spetskompetent inriktat skolsystem – men det betyder inte att jag förespråkar ett sådant. Snarare tycker jag att en flexibilitet i allmänhet bör efterfrågas i skolan och jag misstänker att detta med största sannolikhet hade gynnat alla. Men för att flexibilitet inte ska krumbukta in i någon Waldroffinfekterad flumskola där ingen lär sig någonting alls måste man ha ett stadigt centrum och en klar bild av vad det är som värderas. Inte är det väl så märkligt om detta något är kunskap och bildning? Jag stod helt enkelt inte ut med gymnasieskolan för att den är så himla dålig och för att den inte värdesätter kunskap för fem öre, det är inte det man ägnar sig åt längre. Man ska rätta sig i ledet, inte kräva eller förvänta sig något särskilt eller extraordinärt, komma i tid, röra sig med gruppen mellan salarna via matbespisningen och vidare till nästa sal. I den mån man talar om kunskap så definieras det man kan och inte kan för övrigt av helt bisarra saker som faktakunskaper och informationsmängder, vilket givetvis inte är att förkasta – men enbart är, enbart KAN vara, av vikt om man har fått lära sig någon typ av struktureringstaktik, förvärvat förmåga att sålla information, tänka källkritiskt, kreativt, se övergripande mönster, förstå vad som är grunden och vad som är överbyggnaden. Annars blir proven bara en minnestävling i stil med den där leken när man lägger tjugofem saker på en filt, får studera dem i två minuter och sedan ombes räkna upp vad som låg på filten. Till vilken nytta?
Kort kan jag ju kommentera Björklunds invändning om att barnen måste lära sig att det inte är acceptabelt att inte komma till jobbet i tid och vara där när man ska för att anpassas inför arbetslivet, att arbetslivet till skillnad från dagens skola har den lilla egenheten att nyttan med att gå dit är rätt självklar - man får betalt.
Jag är allt annat än ett underbarn för smart för skolan eller världen, jag är bara för otålig och för benägen att söka efter meningsfullhet i det jag tar mig för. Att göra som skolsyster som rynkade pannan och föreslog att jag skulle ”gå på lektionerna och tänka på något annat” om jag tyckte det var tråkigt att lyssna på läraren och mina klasskamrater (no joke), har liksom inte riktigt legat för mig. Det känns fullkomligt självklart att mängder av människor ligger på exakt samma intelligensnivå och sociala kompetensgrad som jag, det är inte det det handlar om. De är bara tålmodiga nog att stå ut, men det ska de inte behöva göra. Som sagt i tidigare inlägg framhållit, jag tycker att skolväsendet som idé är det finaste som finns och det existerar ingenting bättre än att lära sig saker och förstå dem, men som det ser ut nu är det inte en instans för lärande utan något helt annat. Skolkreformen är inget annat än ytterligare ett bevis på den saken.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar