"Jag har vuxit upp i en helt normal kärnfamilj med världens bästa och utbildade och ansvarsfulla föräldrar och släktingar, vi har aldrig svultit eller blivit slagna eller hotade eller bevittnat alkoholism eller övergrepp eller cancer eller bråd död och jag har haft en helt exemplarisk barndom!” brukar jag alltid haspla ur mig det första jag gör i en terapisession eller motsvarande situation där man förväntar sig att bli ställd till svars för att man inte är en fullständigt lycklig produktiv samhällsmedborgare. Jag har minsann ingenting att skylla på! Det har Dave Eggers. Med bara några månaders mellanrum dog hans föräldrar i cancer och han fick i stort sett ensam ta ansvaret för att uppfostra och vara målsmans-stand-in för sin åttaårige lillebror Toph. Ungarna har dessutom upplevt effekterna av faderns alkoholism och lite medelsvår smisk. Om jag ska säga något mycket generellt och kategoriskt om självbiografier, så blir det väl något i stil med att de tråkar ut mig och att hela based on a true story-konceptet är fantastiskt avtändande. Jag gillar inte självbiografier. Men jag älskar Dave Eggers. Det har jag tidigare påpekat här: http://themightypenis.blogspot.com/2010/01/832-om-dave-eggers.html. Efter många år och om och men har jag äntligen kommit till skott med att läsa hand "A heartbreaking work of staggering genius”(vars titel jag felciterade i nyss nämnda inlägg, jag vet), som är just en litterär självbiografi, komplett med appendixet ”Mistakes we knew we were making (notes, corrections, clarifications, apologies, addenda)” där det blir väldigt tydligt att Eggers är en sådan där magazine-människa som laborerar med typsnitt och grafiska uttryck. Nu har jag vanligen en väldigt kluven inställning till den här typen av konstnärligt uttryck på boksidor men just här gör det inte så mycket, det passar väl in med hans litterära stil i övrigt. Den känns för övrigt igen från Eggers fiktionsverk, han är ett lingvistiskt litet underbarn begåvad med svart humor, men medan han i sina noveller håller igen så är han i ”A heartbreaking work of staggering genius” beväpnad med en så bubblande, babblig, energiskt orerande, förvirrat genialiska och men mycket självmedvetna och självironiserande (obs! av yttersta vikt!) stil som jag behöver det engelska ordet ”rant” för att fullt ut kunna beskriva.
Givetvis är det hjärtslitande med människor som blivit föräldralösa i tidig ålder, men Dave Eggers bok är inte en snyftis i vanlig mening. Visst finns det en orphan-tematik och en frustration, hans känsla av att världen står i skuld till dem, och hur brödernas relation och band sinsemellan beskrivs i termer av deras gemensamma frisbee-lek på stranden, inte minst i bokens sista passage men det är ett återkommande scenario, är inget annat än storartat författarskap. Men framförallt är boken en fantastisk gestaltning av ungdomens karakteristiska borderlinevarelse, detta väsen som är både fullblodshybris och 100% tvivel på sig självt. Han behandlar döden och ansvaret på ett öronbedövande frivolt vis, han skalar upp minsta petitess till bisarra betydelsedimensioner och häver ur sig rad efter rad om det, han är övertygad och han misstror och misströstar, han är dogma och han är dubbelmoral. Detta genomsyrar hela boken, men är i synnerhet inneboende i skildringarna av arbetet med Might Magazine, ett visionärt projekt som ska förändra världen men som blir en ständig besvikelse för de medverkande som inte kan tro sina ögon när deras egen litenhet och vanlighet kommer och stirrar dem i ansiktet gång på gång.
Eggers har förstås adderat ett sunt mått av metanarratologi till sitt biografiska projekt, han anklagar sig själv för hur han rumsterar om bland vänner och bekanta och mixtrar med proportionerna alltefter hur de kan tjäna hans berättelse bäst, han diskuterar sitt eget format och, framförallt så sliter pyttigheten i att ta anteckningar om sina tragedier för framtida syfte i honom. Hans försök att bli hel genom att dela sitt öde, det groteska i detta, medvetenheten om det - ”I am at once pitiful and monstrous, I know” (p.236) - han petar och trycker och gräver hänsynslöst, vältrar sig, skjuter ifrån sig, lämnar bakom sig. En av bokens allra starkaste scener blir när han står och ensam ska sprida ut sin mors aska vid stranden. Askan ser fel ut, allt är fel, han gör fel, han kan inte göra det värdigt, hur gör man något sådant värdigt, är det hans fel, hur kan det vara så oglamouröst och så futtigt, hur kan askan fastna i ens handsvett när man ska strö den, HUR fan är det möjligt?! – och så vidare. Det här, livets ständigt FAIL i att vara en filmscen, att det aldrig blir som man hade tänkt sig, är personligen en av mina allra största trauman. Ingenting kan någonsin vara fint eller värt att berätta i sig självt, och vems fel är denna omnipotenta undermålighet?
Vad detta alltid har resulterat i för mig, och vad Eggers också berör, är att man omöjligen kan ta sig själv på allvar. Det är fruktansvärt, det är barockt vidrigt, osmakligt – hur ska man kunna vara kreativ, intellektuell, världsomvälvande, ung och vacker eller någonting överhuvudtaget när allt bara blir en karikatyr vare sig man vill eller inte? Den ständiga tanken på hur skiten hade sett ut om någon tagit ett snapshot av en själv och ens unga vänner. Hur ska man kunna gråta på allvar när det ligger en jävla Routledge Philosophy Classic på bordet bredvid en, hur ska man kunna springa bort sin ångest i ett par jävla märkesskor, hur ska man kunna hålla ett brandtal om sina drömmar när man kommer från medelklassen, hur ska man kunna passionerat diskutera abstrakt idéstoff när man bara är en brådmogen liten poser – det spelar ju ingen roll hur genuint något känns, en förminskande löjlighet ligger över precis allting. Kommer det av att ständigt känna sig bevakad, är de typiskt för oss unga, för internet och MTV generationen, har vi tittat på för mycket Big Brother eller vad är det frågan om, tittar vi på andra, tittar andra verkligen på oss – spelar det ens någon roll? (”I have a pretty good hunch that people are always watching me, or thinking of watching me. Not all the time, probably very rarely are they actually watching me, but the point is, the important thing, is that it could be anytime. That's the crucial part, that at any time, someone could be watching me. I know this. […] Because I'm always watching people. When I watch people I look through them. I learned that from my mother. To glance is not enough; eyes and brains together, acting like a flock of ravenous birds, flapping, tearing, poking... I know everything about people when I look at the for only a moment. I can tell from their clothes, their walks, their hair and hands, I know all the bad things that they've done. I know how they've failed and how they will fail and how miserable they are.” (p.212f) Hur ska man kunna ta sig själv på allvar? Kan andra ta sig själv på allvar där över rödvinsglasen? Kan de det? Det verkar ju som om de kan det, verkar det som om jag kan det? Kan de det? Kan jag? Jag kan inte ta mig själv på allvar och det är hjärtslitande groteskt. Dave Eggers vet. Han skriver, som jag tidigare understrukit, med en zeitgeist utan motstycke.
Och ensamheten och hur den är relaterad till den alltid lika fult spruckna fasaden, hur andra människor liksom man själv är förevigt bristfälliga:
”Where are you motherfucking assholes?” (p. 406).
Indeed.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar