Min far är till sin natur en ytterst långsam varelse. I tillfället då pappa sköt upp att intervjua en politiker under forskningsarbetet med en av sina böcker i så många år att personen i fråga hann avlida innan han kom till skott, har fenomenet slagit ut i sin fulla tragikomiska blom. Om jag står bakom honom när han ska fixa något med min dator går allt så ofantligt sakta att jag måste lägga band på mig för att inte slita musen ur handen på honom och bara klicka på OK när det dykt upp ett popup-fönster som han läser mycket, mycket ingående för att sedan mycket, mycket långsamt föra muspekaren över skärmen, pausa innan han efter moget övervägande väl klickar... Jag är själv förhållandevis hafsig och otålig och kräver effektivitet av mig själv i de flesta situationer. Till saken hör emellertid att majoriteten av allt som min far företar sig, blir bra. Han forskar långsamt, äter ännu långsammare, han läser instruktioner långsamt, rör sig långsamt och om han lagar middag så tar det undantagslöst hela dagen och halva natten – men, faktum kvarstår; det blir alltid gott, lyckat, och ser ut som på bilden i receptboken, vilket är mer än vad man kan säga om hur resultatet ter sig när jag eller mor har stått för hantverket. Och hur mycket kreativitet och överraskande geni som än kan komma ur slarv och misslyckanden, så är det helt enkelt så att vissa saker måste göras noggrant. Och långsamt. I den nu redan överblåsta debatten om Svenskt Näringslivs barocka förslag att sänka studiemedlet till de som läser humaniora och andra ”låtsaskurser” som orsakade upprördhet på kultursidor och facebooksidor (inklusive min egen), glömdes det, som alltid, bort vad som var roten till själva punchlinen. Svenskt Näringsliv hade om de hade kunnat säkert gärna helt godtyckligt sänkt eller ännu hellre fullständigt annullerat konst- och humaniorastudenters levebröd, men tack och lov kommer man ju inte undan med sådant riktigt riktigt ännu, utan oftast krävs det någon typ av motivering bakom förslag på åtgärder. Svenskt Näringslivs faktiska rapport med den något magstarka titeln ”Konsten att strula till ett liv”, som förslaget är hämtat ur, har inte till uttalat syfte att utplåna litteraturvetarna, utan är menad att utreda varför det tar så lång tid för svenska utbildningsinstitutioner att spotta ur sig examinerade ingenjörer, jurister och ekonomer. Vi svenskar har en mycket otrevlig vana att vilja göra annat innan vi sätter oss i skolbänken igen efter gymnasiet för att matas med ett kandidatprogram i något användbart ämne. Exempelvis tenderar vi att resa utomlands, arbeta och, värst av allt, studera strökurser i filmvetenskap, filosofi, konsthistoria och (som berömt) ”Harry Potter & hans värld”. DETTA ÄR JÄTTEDÅLIGT FÖR TILLVÄXTEN.
Konstpaus.
Förutom det helt uppenbara i att högskolepoäng i humaniora eller konst, och livserfarenhet från någon typ av förvärvsarbete eller ett halvår i ett annat land utan mamma och pappa, inte alls är utan samhällsnytta då det väl rimligen gör dugligare ingenjörer eller ekonomer av de som väl sätter sig på dessa utbildningar efter några år eftersom dessa individer då kan ta någon form av ansvar på sina framtida arbetsplatser, kanske tänka lite kritiskt, jobba och ta initiativ utan att någon håller dem under armarna – utöver detta, så kan man ju fråga sig vilket typ av forskning det är meningen att man ska bedriva på företag och universitet i dessa ”nyttiga” och ”riktiga” ämnen om man ska ge dess utövare en så snabb och effektiv utbildning som möjligt i så ung ålder som möjligt? När man tar studenten vet man i regel mycket lite om livet, av den enkla anledningen att man aldrig haft tillfälle att fatta några reella beslut, betrakta dess konsekvenser och lära sig av sina misstag, eller behövt ägna sig åt något mer krävande än att göra matteläxan eller hjälpa till att diska hemma. Går man direkt in på en programutbildning på högskolan kommer man tyvärr med ganska stor sannolikhet att vara ungefär på samma mognadsnivå när man examineras. Om inte annat kommer man vara väldigt ung, och förmodligen saknar all form av livserfarenhet utanför skolan och inte har man läst något ämne eller någon bok som inte varit strängt inrutad i deras utbildningsprogram. (Och med tanke på att LTH idag inte erbjuder sina studenter på kandidatnivå mer än på sin höjd någon enstaka poäng i Vetenskapsteori, så är det väl i allra högsta grad önskvärt att de tar en tur om filosofiska institutionen innan de börjar sin teknologiska bana...)
Ingen ska förneka att hastigheten som självändamål är förhärskande i samhället. Tåg, kommunikation, internet, MMS-leveranser, 100meterslöpare, kön på ICA och uppvärmningen av keramikhällen på spisen till rätt temperatur – ju fortare desto bättre. Man kan, som civilisationskritiken Paul Virilo, vara skeptisk mot en sådan verklighet (vill man lyssna på något bra om Virilo rekommenderar jag avsnittet om honom på Filosofiska Rummet, det har några år på nacken men är mycket intressant). Men även om man inte är det på det stora hela, så kommer man inte undan: Vissa saker måste göras långsamt, annars blir det inte bra. Alls. Jag vet att det är logikvidrigt att härleda ett bör från ett är eller tvärtom, men felslut eller ej: Den akademiska världen, som av Svenskt Näringsliv alltså beskrivs som en otymplig bromskloss som snarast möjligt bör undanröjas, måste vara som den är för att vara som den bör. För forskning, även den om ljushastighet, måste gå långsamt. Varför? Därför att eftertanke tar tid, därför att granskning tar tid, därför att prövning på prövning tar tid, och även om jag inte förespråkar ett vetenskapsdyrkande utan ifrågasättande så måste det vi kallar vetenskap och intellektuell kunskap åtminstone göra sitt bästa för att vara respektabel– annars kan man lika väl ha en internetomröstning bland KvPs läsare för att ta reda på svaren man söker.
Så ska man nu tala om vikten av tillväxt, så lär man väl vilja producera top of the line-forskare för universitet och företag, kreativa krafter med stor kunskapsmassa och ämnesöverskridande kompetens? Och då vill man inte att människor ska ta sin examen så snabbt som möjligt. Svenskt Näringsliv visar sig alltså vara, inte bara som väntat kunskapsföraktare av rang och av vår tid, utan även lite för puckade för att fatta att kunskap har sådär litegrann med ekonomin att göra, trots allt, fortfarande, ett litet tag till. (Att tillväxt sedan skulle vara ett göttigt självändamål kan man förstås ifrågasätta. Är det något jag inte har är det tid för grundlig forskning och finlir med en sådanhär text för att väl formulera det jag vill ha sagt, med tanke på att jag som humaniorastudent utan framtid måste förvärvsarbeta tio timmar om dagen under somrarna inom detaljhandeln, så jag får istället hänvisa till exempelvis Vetenskapens Världs program om tillväxt, här http://svtplay.se/v/2432155/
Som extra knorr på skithistorien bygger ju Svenskt Näringslivs faktiska praktiska förslag, det som upprört folk med all rätt, på den intressanta synen att kulturarbetare inte behöver ha betalt - för deras jobb är så roligt: Vi vill inte hindra folk från att studera litteraturvetenskap, fotografi och idéhistoria, vi vill bara rensa bland dem som gör det, menar man. Det är upp till bevis – är du beredd att svälta för att få hålla på med det du är intresserad av, då är det lugnt, du har passerat eldprovet och får gärna ägna dig åt humanistiska studier bäst du vill, dig kommer vi ändå aldrig träffa på Juridicum eller Chalmers, så dig bryr vi oss inte om.
Mycket osympatiskt. Och mycket ogenomtänkt. Liksom ovan nämnda utrednings hela mening och mål.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar