Jag hatar min kropp. Inte primärt för att den är påtagligt anskrämlig, misskött, deformerad eller alltför skrymmande och med för många procents kroppsfett, eller vad man nu annars har för anledningar till att betrakta sin spegelbild med avsmak. Givetvis är jag inte särskilt förtjust i min kropp ur den aspekten heller, men vem är väl det? Nej, jag syftar mer på att jag hatar min kropp för att den har mage (hehe) att komma och kräva sin rätt.
När jag först hörde talas om Juli Zeh och hennes roman Corpus Delicti blev jag eld och lågor, inte bara för att dystopiska romaner är rena rama porren för mig, utan även för att själva idén om en hälsodiktatur där det är en plikt för medborgarna att sköta sin kropp exemplariskt, som alltså är den form staten har tagit i just den här boken, är sjukt intressant. Sedan tog det förstås ett bra tag för boken att översättas till svenska och ännu lite längre innan den blev tillgänglig på biblioteket, men nu har jag äntligen läst den. Tyvärr var den medelmåttigt skriven på det där viset som gör att man efter ett tag automatiskt bara läser varannan rad trots att man egentligen inte har för avsikt att hoppa i texten. (Alla som någon gång återgått till att läsa fantasy eller science fiction efter att ett tag bara ha läst tekniskt bättre författade romaner torde veta vad jag menar). Dessutom, även om idén med hälsodiktaturen är spännande är den drivande historien ointressant och karaktärerna, även huvudkaraktären Mia, platt skissade och saknar djup, och den filosofiska nivå man uppehåller sig på är typ lite svärmerier kring åtskillnaden mellan kropp och själ som knappt ens kan tolkas som en cartesiansk frågeställning om man inte anstränger sig, och så en knappast ögonöppnande eller övertygande diskussion om martyrrollens innebörd. Detta är jättesynd, för Juli Zeh verkar vara både skärpt och beläst, och framförallt har hon sniffat ut att en hälsodiktatur typ är den mest troliga utvecklingen om vi ska föreställa oss en dystopisk framtid – något jag själv håller med om. De intressanta aspekterna av detta har emellertid till största delen utelämnats.
”Mia har aldrig respekterat eller ens älskat sin kropp. Kroppen är en maskin, en förflyttnings-, näringsupptagnings- och kommunikationsapparat vars uppgift det är att framför allt fungera smidigt. Mia själv befinner sig uppe i kommandocentralen varifrån hon tittar ut genom ögonfönster och tjuvlyssnar på sin omgivning genom öronhål. Dag ut och dag in ger hon order som kroppen ovillkorligen måste utföra. Till exempel ordern att utöva idrott.”
Ovanstående passage illustrerar inte bara uppsatsdelen-på-nationella-proven-i-svenska-stilen som språk och meningsbyggnad i boken genomgående kännetecknas av, och hur lamt de försöker göra Mia till en född rebell, utan också hur jag önskar att det var men hur det absolut inte är. Jag hatar, som ovan nämndes, min kropp för att den tror sig ha rätt att komma och kräva inte bara vanligt vardagsunderhåll – vilket jag ger den – utan något UTÖVER detta. Mycket oförskämt.
Generellt sett så lever jag alltså helst i mitt huvud, min kropp ger mig väldigt lite njutning. När jag var mindre, alltså fram tills att jag fyllde 12 eller när man nu blev fråntagen denna illusion, brukade jag tycka om att betrakta min hjärna, eller mitt förstånd snarare, som en liten hård diamant fångad längst inne under lagren av kött, blod och otympligt fett vilket jag hade en hel del av på den tiden. Alltså detta låter så fruktansvärt fattigt men det var alltså exakt de termerna jag använde för mig själv. Där inne tänkte jag mig att det fanns, förståndet, inkapslat i sin lilla sten, obevekligt, oåtkomligt för yttre fientliga krafter men med skärpa nog att skära igenom det mesta. Min favoritanalogi för detta var dolken som åsyftas i titeln ”Den skarpa eggen”, bok två i Philip Pullmans Den Mörka Materian-trilogin (som jag för övrigt älskade) som kunde snitta upp öppningar mellan olika världar.
Som tonåring var jag givetvis tvungen att ge upp de här naiva föreställningarna och denna övertro på intellektet. Kroppen visade sig omöjlig att ignorera, av flera anledningar, och framförallt kunde då min inre diamant (LOL) absolut inte skära upp några portar till nya världar – den kunde inte ens skära sig ut ur den egna kroppen och visa sig värdefull för utomstående betraktare så att de kunde uppskatta mig trots den där kroppen som inte var något vidare attraktiv. Nej, där fick jag snabbt tänka om. Kroppen måste skötas, och den är allt annat än samarbetsvillig. Det är inte tal om att styra den med kommandon från någon jävla central och glo ut genom några ögonhål. Visst finns det en direktlänk mellan kroppen och tanken, men den funkar ganska bristfälligt – det går bra fram på ena hållet, självkänslan styrs till ytterst stor del av kroppens tillstånd medan det man beordrar kroppen inte alltid når målet.
Min kropp är alltså en ständig källa till besvikelse – den håller helt enkelt inte måttet. Det enda min hjärna kräver av den är att den ska fungera, och jag tycker att jag sköter den alldeles utmärkt med flera mil av löpning i veckan, ergonomiska lyft, frukt, dyra träningsskor, broccoli och vitamintillskott. Vad mer kan den begära? Jag är ung och utan anlag för kollaps, men trots detta vägrar den vara en pålitlig farkost att färdas i. Den orkar inte, den håller inte balansen, handlederna svullnar upp, ryggen knäcker, det krampar på både det ena och andra stället, höftböjarmuskeln verkar vara fuckad och småklämd för resten av livet, den svettas när den inte ska och den fryser när det är helt irrationellt, den tål inte solen i mer än tre minuter, den ena foten är bredare än den andra, huvudet gör ont och den får vätskebrist och den får häftiga blodtrycksfall och är ständiga förkylningar och mens och hotar att bli gravid och ämnesomsättningen följer inga kontinuerliga mönster, den orkar inte upp för trappan och den blir hungrig innan middagsdags eller när det absolut inte passar. Det irriterar mig att jag ska behöva lägga så ofantligt mycket tid och kraft på att hålla den på fötter. Vad har den för rätt? Den är inte mitt primära mål och den borde rätta sig i ledet och acceptera sin plats som regelrätt medel.
Jag hade med största sannolikhet blivit fängslad och torterad i hälsodiktaturen.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar