#892 (en viktig grej vi håller på med eller Om hur bländverket kring den kvinnliga erfarenheten genomskådades av MOI)

I likhet med många andra (läsande) kvinnor vet jag alldeles för mycket om att runka för att det ska anses riktigt normalt. Vart roten till denna märkliga företeelse finns behöver väl knappast nämnas, men då man aldrig riktigt kan lita på människors förmåga att lägga ihop två och två, uppfatta ironi och dylikt tänker jag ändå konstatera det uppenbara – i den västerländska litteraturkanon. Att det är den manliga erfarenheten som dominerar där är självfallet ingen hemlighet, även om Sapfo och Selma Lagerlöf de senare femton åren fått lite sällskap på läslistorna.

Inget av ovanstående torde vara nyhetsstoff vare sig för mig eller någon annan. För några veckor sedan läste jag en såndäringa självbiografisk serieroman som jag varit lite sugen på ett tag, nämligen ”Vi håller på med en viktig grej” av Sara Hansson, och den här tvisten kring manliga och kvinnliga erfarenheter gjorde sig plötsligt påmind igen. ”Vi håller på med en viktig grej” är nämligen något så sällsynt som en sansad, saklig och icke-överdramatisk kvinnlig erfarenhetsskildring som jag (!!!) kan uppskatta, jag har inte läst något mer träffande om flickor i den åldern sedan Johanna Nilssons ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden” (som dessvärre har inslag av Klar Överdramatik vilka fick mig att kräkas i munnen, inte i skildringen av flickan utan i de mellanspel som utgör nutiden när hon är självdestruktiv inlåst och uppmålad i kursiv stil (…) , jag låtsades att de delarna av boken inte fanns och då blev allt bra igen) . Historien rör sig kring elvaåriga Sara som ser ett inslag om den nya tjejgruppen Spice Girls på Bullen och blir bästis med Rebbe som går i sexan (ganska exakt vad det står i blurben på baksidan av pärmen). Boken är träffsäker både vad gäller teckningar och text, och den avbildar alltså den typiska tjejbästisrelationen.

Nu hade jag inte så hemskt många bästisar när jag var liten, och de jag hade var relativt kortvariga relationer, men konceptet är åtminstone i allra högsta grad bekant. Detta kommer låta väldigt krasst och riktigt könsstereotypt men jag tycker nog att man skulle kunna säga att man frågar tjejer ”Vill du bli min bästis?” medan man väntar på att killarna ska bli mogna nog att vara med på sådana ansvarstaganden. Om ni, framförallt killar, minns hur bagatellartat det var att fråga chans när ni var små (jag gjorde aldrig detta, hade inte en pojkvän förrän jag var 15, inte ens en sådan på låtsas som alla andra tydligen haft, men det hände att jag fick gå sändebud med lappar från mina klasskamrater till killarna de sett ut åt sig) och hur lätt man tog på att vara ihop och göra slut, så ska det här understrykas att bästisrelationen INTE var tillnärmelsevis lika naiv. Att ingå en bästisrelation var en förtroendeakt, att förbinda sig på riktigt, ingå ett kontrakt – för att inte tala om de bittra känslor man hyste när någon gjorde slut som bästis, och det svallande föraktet gentemot den Nya bästisen som ersatte en. Vi talar svek, ilskna tårar, känslan av att livet är slut, dödshot, förtal och känslan av att få sitta ensam i matbespisningen. (Ett orelaterat instick som likväl anmäler sig helt apropå: Flickor kanske borde stannat vid bästisförhållanden även efter mellanstadieåldern, med tanke på att män inte sällan efter 30 fortfarande tycks inkapabla till emotionellt ansvarstagande.)

Nå, att skildra bästisrelationen, och Spice Girls-fenomenet också för den delen antar jag, får helt klart räknas som en skildring av kvinnlig erfarenhet i gränslandet precis där tonåren inträtt – och ”Vi håller på med en viktig grej” gör det bra och ”inte så vansinnigt dramatiskt eller konstlat som det jämt ska vara när tjejer...” gflfgajheröwglkdjvlkahdKOMMER JAG PÅ MIG SJÄLV MED ATT NÖJT TÄNKA när jag slagit igen boken. Ve och fasa, jag är en landsförrädare, en självhatare, en infiltratör, en svikare – jag är själv en del i problematiken jag tagit upp ganska belysande (om jag får tillåta mig en sådan självgod kommentar) exempelvis här http://themightypenis.blogspot.com/2009/10/poor-twisted-child-so-ugly-so-ugly.html . Det är så hemskt men det är ett återkommande problem för mig. Jag önskar verkligen att jag tyckte att Moa Martinson skrev lika bra som Harry Martinson men det gjorde hon ju inte. Det hade varit så himla trevligt om man kunde låta bli att tycka att Sara Stridsberg försöker prestera lite väl i överkant med sin symbolism men det tycker man ju. Det hade till och med varit bra om man ansåg att Ayn Rand var en skicklig författare och inte bara en idébärare med världens tristaste och plattaste berättarstil, men det anser man ju inte heller. Man skulle kunna skylla på att det där överdramatiska och hetsiga i allt från ”Det mest förbjudna” (hatade den boken) och Sonja Åkesson till många av våra dagars modern roman av kvinna på att det är en reaktion på den ignorans och marginalisering man som kvinnlig skribent möts av – men det är väl också marginalisering av deras stil och författarskap, så det vill man helst avhålla sig från. Och allt det där som är så himla tråkigt men ändå på god väg att kanoniseras, typ Ekman, Isabelle Allende och Alice Munro (läste någonstans att hon var föreslagen nobelpriskandidat, gud bevare mi) et al, vad ska man skylla det på då?

Alltså detta är exakt lika frustrerande som när en av de i jämförelse med männen få, och som grupp mer tystlåtna kvinnorna på filosofin räcker upp handen och säger något precis lika irriterande, dumt och ogenomtänkt som de åsikter männen brukar lufta i tid och otid, och jag vet att jag borde tycka det är bra att en tjej vågar ta plats och att sådant borde premieras men jag vill samtidigt himla med ögonen, otåligt korsa om benen och svära långa ramsor bakom halsduken man har på sig för att det drar så jävligt i Kungshusets stora sal – som jag brukar gör när männen får ordet. Jag borde hurra för detta men det vill jag inte. Det är samma fenomen som att gilla en liten obskyr musikgenre där scenen består av 50% dåliga band som man ändå måste stödja, hypa och låtsas att man uppskattar bara för att hålla scenen vid liv.

Att sitta mellan två sådana i sig själva otroligt obekväma stolar är helt allvarligt oket i mitt liv, framförallt litteraturmässigt. För att kunna leva med mig själv behöver jag en anledning till att jag känner såhär inför litteraturen, och den får gärna vara något annat än att män skriver bättre än kvinnor eller att jag egentligen är en man alternativt en självdestruktiv och masochistisk kvinna - båda alternativen känns lite kvalmiga att acceptera. Jag letar fram min litteraturlista från läskursen på termin två, dvs den moderna litteraturen, på litteraturvetenskapen för att föra lite reell tabell över hur det faktiskt ligger till. Så: 9 av 39 författare är kvinnor. Dessa är Susanna Alakoski, Karen Blixen, Charlotte Bronë, Kerstin Ekman, Selma Lagerlöf, Moa Martinson, Zadie Smith, Kerstin Thorvall och Virginia Woolf. Jag minns att av dessa böcker uppskattar och rättfärdigar jag genuint endast To the Lighthouse och Gösta Berlings saga, och Jane Eyre av lite sentimentala skäl. (Notera att endast en figurerade på tentamen, nämligen Thorvalls. Och på föreläsningen som skulle handla om Woolf fick vi bara prata om Stäppvargen...)

Detta är rent könsfördelningsmässigt deprimerande siffror, men - och det är poängen här – det belyser framförallt varför man, särskilt om man uppehåller sig alltför mycket i den akademiska litteraturvärlden, lätt kan få för sig att man inte gillar kvinnliga författare: Urvalet här kan man nämligen grunna på under många sömnlösa nätter – det måste helt uppenbart vara en konspiration. Med några få undantag har många av kronjuvelerna i den kvinnliga författarskattkammaren utelämnats till förmån för... ja, vad ska man kalla det. B-laget? Tråkiga, jobbiga, övertydliga. Det är likadant på senare läskurser man har, samma obegripliga selektion. Jag saknar ständigt LessingCarterDurasPlathSteinWintersonPerkins-GilmanRhysJelinekMurdochOatesTrotzig med flera och ska man ha någon Smith ska det då rakt inte vara Zadie, utan Ali. Härmed anser jag mig ha funnit en fullgod förklaring till mina låga tankar om kvinnliga författare, och härleder ur denna tydligen förhärskande syn på vad som bör vara kanon, även möjligheten att riktigt bra kvinnliga erfarenhetsskildringar undgår publikation och/eller publicitet till förmån för, ja, något som är tillräckligt hysteriskt och/eller tråkigt för att vara kvinnligt.

Sedan att kvinnor inte anser sin onani ligga lika mycket i allmänhetens intresse som män uppenbarligen finner att deras gör är inte det stora problemet. Jag kommer säkert dra mycket sammanlagd nytta av denna grundligt förvärvade kunskap under livets gång.