'Jag läste Lukas Moodyssons roman i veckan' sade jag i bilen hem från stallet, apropå ingenting.'Usch, så du orkade ta dig an den. Jag tycker den verkar så otroligt självupptagen att jag inte ens har övervägt att läsa den', var mammas spontana svar.
Själv vet jag inte exakt vad jag väntade mig av ”Döden & Co.”, men storverk var det inte. Min åsikt om Moodyssons filmer ligger troligen i linje med precis alla andras (Fucking Åmål och Tillsammans – bra, Lilja 4-ever 'hemsk men bra', Terrorister behövde göras, och sedan spårade det ur via övertydlig provokation till fullständig obegriplighet). Vad gäller Moodyssons dikter har jag i princip inte läst dem, främst till följd av en egentligen ganska omotiverad aversion mot den så kallade Malmöligan, som i mitt huvud består av ett gäng skitnödiga unga män och deras höga tankar om sin egen stökiga världsförändrarpotential, med allt vad det innebär. Plus att Kristian Lundberg verkar så jävla osympatisk. Givetvis är det inte rätt att Moodysson och de andra får bära hundhuvudet för att Lundberg råkar vara en drygis (om han nu är det). Men dessa fördomar i kombination med Moodyssons stadiga nedåtspiral som regissör, gjorde väl att jag inte väntade mig särskilt mycket, helt enkelt. Framförallt ville jag absolut inte tycka om den här boken. Låt mig förklara varför.
Saker som talar emot den här romanen: Förutom att ”Döden & Co.” handlar om hur Lucas (obs, med C!) hanterar och bearbetar sin smått alkoholiserade och ganska frånvarande fars död? Parallellt med att han idealiserar flickan i ett förhållande som tog slut för över ett decennium sedan? Ja, förutom det så förekommer det en ansenlig mängd listor över prylar, böcker, författare, skivor samt redovisningar av en rad havererade romanprojekt (som han här alltså får ur sig trots att de havererade, praktiskt va?) och en återkommande referens till Marilyn Monroes öde.
Saker som talar för den här romanen: Titeln är (antar jag) en referens till Sylvia Plaths dikt ”Death & Co.” (Two, of course there are two/It seems perfectly natural now--)
Ja, ni hör ju. Jag vill kunna sucka och säga: så outsägligt förutsägbart och trist med ännu en Knausgård/Norén/annan valfri Liv Strömquist-man (en sådan som vill att en alvkvinna ska komma och lägga en sval hand på deras konstnärliga ångestpanna) som tror att alla är intresserade av deras dagbokshybrider om tunnhårighet, sexuell frustration, namedropping och bristfälliga fadersrelationer. Fan, jag vill verkligen inte tycka om den här jävla boken. Snälla Gud, varför kan jag inte få hata kategoriskt???
Dessvärre måste jag, om jag nu tvunget ska vara ärlig, tillstå att jag blev obehagligt berörd. Ganska lite på grund av dödstematiken och ännu mindre till följd av tragglandet av det trasiga förhållandet till det framlidne fädernet. Men trots att jag höll på med säkert tio andra böcker samtidigt, för att inte tala om ett envist korsord jag inte lyckats lösa än, så behövde jag inte läsa mer än ett par tio sidor i ”Döden & Co.” innan jag insåg att åhnej, det här går inte. Den här romanen måste jag svälja hel, få överstökad, den är alldeles för jobbig för att jag ska mäkta med den som någon utdragen process. Här måste plåstret rivas av, vänligt men bestämt. Så jag fick vackert sitta rätt upp och ned på soffan och vända blad resten av dagen, tills boken tog slut.
Moodyssons roman har mer eller mindre allt utom en liten obskyr vinkning i titeln till en diktare jag uppskattar emot sig och ändå måste jag lite skamset tillstå att jag tycker att den var bra. Att påstå att det beror på den skarpa blicken och tilltalet som inte går att ignorera, vore att utelämna delar av sanningen. För visst, det har boken till sin fördel, och jag gillar tonen, men varför kan jag inte bara acceptera, utan gillar till och med, denna självömkande egofix? Jo, för att jag kan identifiera mig med rejält med berättarens tvångsmässiga tics bestående i att med våld forcera ned varenda mall, mönster eller teoretisk struktur jag kan lägga vantarna på, över allt möjligt det inte hör hemma på.
Att människan är en meningssökande varelse som lever sitt liv i stora delar genom tolkningsverksamhet är förstås ingen nyhet och man behöver inte gräva djupare i idéhistorien än till Husserls fenomenologi, odödliggjord av postmodernismen om den inte blivit det tidigare och numera allmängodset som uppbär precis alla exempel på akademisk text märkt kulturanalys. Men ibland blir det bara löjligt. Man kommer på sig själv med att dra liknelser så tveksamma att inte ens en femteklassare utan grepp om ordet ”teori” hade köpt dem, man tycker att beteenden återkommer, man tycker att man ser samma stjärntecken, rutmönster på skjortor och gaffelföring hos alla man dejtar… precis det här gör jag alltså hela tiden, herregud, den här bloggen är det här fenomenets oönskade men aldrig aborterade avkomma, eller nej, den här bloggen ÄR det här fenomenet. Ett av vansinnesprojekten, som är mycket talande, men som genom ett oväntat ingripande från förnuftets sida faktiskt besparats er, är min seriösa och väldigt djupgående applicering av Heisenbergs Osäkerhetsprincip (teori inom kvantfysiken, vilken jag, om någon nu skulle tro motsatsen, kan absolut ingenting om mer än det jag mot alla odds lyckades tillgodogöra mig av ”A Brief History of Time”) på personurvalet i mitt sociala liv. Men man behöver inte gå långt tillbaka i min texthistorik för att ljus ska kastas över den bistra sanningen – jag är den småskaliga slentrianbloggarens motsvarighet till i bästa fall Professor Kalkyl, i sämsta fall suspekta konspirationsteoretiserande fundamentalkristna i amerikanska södern. Visst, the devil is in the details i all ära, men alltså…
Just det här problemet verkar även Lucas lida av, vilket pekas ut nästan lite väl explicit i bokens slutskede i och med en uppdrömd dialog med den tidigare nämnda idealiserade tonårskärleken som kliver in i handlingen för att säga berättaren ett och annat. Förutom att hon touchar vid en i typ alla någorlunda intellektuella böcker nu för tiden given metadiskussion kring författarskap, sanning/osanning och konstnärlig frihet, så anklagar hon Lucas för att maniskt avvisa slumpen och ständigt se tecken och mönster överallt. Kan som parentes säga att även om det låter sjukt löjligt med inre dialoger med döda och/eller icke-närvarande personer, vilket det ofta är, så ligger ytterligare en av bokens styrkor i att få sådana dialoger att kännas naturliga. Med tanke på hur sanslöst svårt det är att skriva dialog och de enda riktiga mästarna är J.D. Salinger och Richard Yates, så är det ett mycket stärkande plus i kanten. Journalisterna som recenserade boken när den kom ut hänger också upp sig på att sambanden som ger anspråk på att knyta ihop berättelsen, är alldeles för tunna och tveksamma. Jag håller för det första inte helt med om att den är så spretig att det är besvärande, men kan emellertid försiktigt påpeka att de rimligen gör sig själva skyldiga till typ exakt samma sak när de hakar upp sig på att jämföra karaktären med författarens bigorafi - fullständigt ointressant mönsterletande enligt min mening - och därigenom ro sammanhanget i hamn.
Förutom min identifikation med berättaren i detta avseende (som i sin tur säkert också är ett inbillat mönster, en självständigt ihopdiktad likhet som inte finns, ho ho ho, meta meta metafest!) så är boken en orgie i minnen och sentimentalitet – något jag givetvis inte heller kan motstå, i egenskap av att vara patologiskt benägen att tala om och intressera mig för mitt eget och andras förflutna då jag av någon utdaterad, säkerligen freudiansk anledning antar att nyckeln till förståelse. Rastlösheten och den passiva ångesten är dessutom rätt bra skildrad, ensamheten med. Och barnsligt formulerade önskningar, ackompanjerade av femåringens maktlösa trummande med små knytnävar, om att man skulle ha lite lite mindre moral och disciplin, lite mindre förkärlek för det dåliga. Och så ihopsamlandet av meningslösheter som alla andra glömmer och slänger bort, som man tror att man kan putsa upp, tvätta, spara, rädda, ge mening…
Jag antar att det inte helt uppmuntrande men ack så påträngande svaret på frågan om varför jag tycker om ”Döden & Co.” på ett sådant vis att jag till och med låter mig deprimeras av och därför hetsläser den, är att dess självömkan och självupptagenhet (trots pappatematik och schackreferenser) för en gångs skull på något plan är en spegling av min egen självupptagenhet snarare än någon typ av egotrip jag inte kan identifiera mig med. Och jag vet inte…. Efter att ha läst Lowdens ”Allt” tror jag inte att jag någonsin igen kommer reagera på att en bok innehåller intetsägande listor. Det som inte dödar, det härdar.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar