#894 (haters gonna hate eller Om förnuft, känsla och förakt)

Vid söndagsmiddagen hemma hos våra föräldrar frågade min bror mig om min kurs på universitetet hade börjat än. ’Det är klart den har’ svarade jag, och undrade om han inte hade hört mig klaga på den. ’Nä det var just det’ sade Ola, ’det brukar du ju annars alltid göra, så jag trodde liksom inte den hade startat’. Hear, hear. Men jag måste faktiskt själv uttrycka min milda förvåning över att jag två veckor in på terminen ännu inte kastat upp ett rödglödgande hatiskt blogginlägg – vadfalls?!

Detta har givetvis ingenting att göra med brist på stoff för ett sådant – än flyger inga grisar – utan snarare härrör hatinläggets icketillblivelse från en blandning av sociala hot om repressalier och skampåle och de psykologiska resultaten av dessa. Det har väl knappast undgått någon att hat, fördömande och till och med gammalt hederligt utpekande av mindre bra sakförhållanden, är mer osexigt än någonsin, även om det kanske aldrig varit en publikfriare. Samhället har blivit kallt och hårt för en lättretad vän av ordning. Och man är ju dessvärre inte mer än människa, utan en viss känslighet för de sociala attityder som riktas mot en har man ändå. Således har en ovilja krupit in i medvetandet mitt gentemot att framstå som en kverulant gnällspik och raljerande viktigpetter.

Denna sociala trend har triggat en psykologisk reaktion hos mig, vilken har gjort det mycket svårare för mig att ägna mig åt kategoriskt fördömande och villkorslöst förakt än vad som tidigare varit fallet. Istället har ovälkomna tendenser till acceptans och uppmärksamhet inför grunderna till människors mer eller mindre tvivelaktiga idiotbeteende smugit sig på mig. Jag förstår, eller rättare sagt jag kan se, varför de gör som de gör – dessvärre har detta empatiska nytillskott i min konstitution inte minskat min känsla av ilska och irritation. Jag sitter fortfarande där på min a-kurs i praktisk filosofi och försöker låta bli att implodera av förbittring, korsar benen, korsar dem igen, korsar och korsar om armarna på samma sätt, får en typ av förargelseryck i nacken som säkert får det se ut som om jag lider av någon form av illa dold epilepsi. Det finns för en typ i min prekära situation inte så mycket att göra. Antingen finner man sig i att vända allt detta hat inåt och piska sig själv över vilken trist, osympatisk och ledsam människa man är, vilket förmodligen är vad som känns mest naturligt för en ung kvinna i min ålder. Eller så kan man tillgripa förnuftet och få det att arbeta för ens sak.

Tillåt mig att börja med en variant på den något uttjatade öppningsfrasen ”Redan de gamla grekerna…”. Aristoteles, en av de tänkare vi givetvis ägnat oss åt att dravla om hittills, senast idag faktiskt, menade till skillnad från en ansenlig mängd historiska gubbar, att känsla och förnuft inte står i ett dikotomiskt förhållande till varandra där den ena bara kan styra på den andras bekostnad. Istället ansåg han, ganska kontroversiellt alltså, att känslan kan vara dygdig – det följer därför att det kan vara i allra högsta grad berättigat att känna vrede, förakt och irritation, så länge det sker under rätt omständigheter, i rätt mängd mot rätt människor och i synnerhet, av goda skäl.

Kristendomen, för att fortsätta denna lekmannalektion i idéhistoria, inpräglade ödmjukheten på dygdelistan i samband med att den lade grunden för, tja, typ hela vår västerländska kultur, arbetsmoral med mera. Vad jag än kan tycka om kristendomen i allmänhet, så är det objektivt spektakulärt hur den totala utarmningen av denna respekt för ödmjukhet och blygsamhet pågått relativt ouppmärksammad, fram tills att den kom in lite bakvägen via den nyligen svallande debatten kring näthat och kommentarsfält. Som Helena von Zweigbergk påpekade i ”Spanarna” är den gamla hederliga ”ingen bryr sig väl om vad lilla jag tycker”-känslan i princip lika utdöd som valfri dinosaurie, till följd av ett visst världsomspännande nätverk som nästan helt öppen arena (gud vet dock hur länge till) för åsikter. Jag tycker alltså att detta är alldeles utmärkt, men vän av ordning anser att det finns en plats och en tid för allting – vissa mer lämpliga än andra. Att ge utlopp för sitt tyckande-tics på facebook kan man för min del få göra tills man blir blå i ansiktet utan att anföra någon som helst argumentation för sin sak, men det finns andra instanser i rumtiden där jag bestämt hävdar att det inte är för mycket begärt med goda skäl. Eller åtminstone genomtänkta sådana.

Filosofiska institutionen förefaller mig vara en sådan plats. Alltså, jag läser filosofi för att jag älskar goda skäl, stringens, sys-te-ma-tik, övergripande strukturer och resonemang som går att följa till dess logiska slutpunkt. Må så vara att jag inte är bäst på det eller ha mer naturlig fallenhet än någon annan, men jag strävar åtminstone efter det. Om jag inte missförstått hela den här disciplinen (vilket jag nog hade fått se som ett fatalt nederlag vilket med all rätta hade förpassat mig till skammens eviga tumskruvar) så är det väl ändå det som är poängen. De som vill sitta i poetiska penséer kring vad magkänslan och första ögonkastet säger om livet får göra det på frilans, alternativt på en annan institution (Jag kan spontant rekommendera flummare att söka upp innehavaren av den nyinstiftade professuren i ”hypnologi och parapsykologi” i Lund där de säkerligen kommer mottas med öppna armar).

Jag vill ogärna kalla mina kursare enfaldiga hjon som inte kan tänka. Eller jag vill gärna kalla dem det, men det kommer jag inte att göra för jag är en storsint rationell människa som inser att de förmodligen är intelligentare än oräkneligt många andra exemplar av homo sapiens sapiens jag konfronteras med i min vardag, för att inte tala om de jag slipper konfronteras med som huserar på andra institutioner. Den finns emellertid bland mina praktisk filosofi-kurskamrater uppenbarligen en mycket oroande förkärlek för att uttrycka sina åsikter utan att anse sig behöva motivera dessa. Motiverar man något, uppehåller man sig antingen i det naturalistiska felslutets välbesökta fallgrop eller i ett fullständigt anarkistiskt land av kategorimisstag utan dess like. Ej heller finner man det passande att hålla tillbaka omdömet eller revidera sin åsikt när man blivit fullständigt överkörd av logiken som leder en till en plats där man kanske inte ville befinna sig rent moraliskt. Jag vill bara betona: I ett förnuftssammanhang är det inte acceptabelt att besvara kritik enligt mönstret ”Om du vidhåller att a gäller, och a logiskt implicerar b, måste du även omfatta b” med ”Nä men jag tycker inte b. Men jag tycker fortfarande a”. Ridå.

Ett till vardags klart underskattat mått på intelligens är förmågan att tänka abstrakt. Därför är det alarmerande att alla dessa väl pålästa människor i nittonårsåldern som säkert krängt Nietzsche och Kafka sedan högstadiet och som jag hemskt gärna hade velat betitla smarta, uppvisar en fullfjädrad abstraktionsanemi som blockerar deras eventuella(förhoppningsvis någonstans där under all namedropping latenta) förmåga att skilja det partikulära exemplet från det övergripande resonemanget, det enskilda från det allmänna.

Med detta sagt vill jag anspråkslöst understryka att jag ingalunda betraktar mina egna resonemang som ständigt felfria eller mina grunder för handlanden och uttalanden berättigade eller fullgoda (men det ska sägas att jag åtminstone inte har något överväldigande behov av att uppta värdefull undervisningstid med att basunera ut dem, ej heller att vidhålla uppenbart ohållbara resonemang till löjets gräns). Eventuellt skulle man väl kunna betrakta denna insats som ett kronvittnes – genom att bistå med vittnesbörd om andras kardinalsynder på den intellektuella arenan hoppas jag naivt att straffet för mina egna brott (medvetet slarvig språkanvändning, irrationella känsloyttringar – listan kan göras lång) mildras något. Jag har naturligtvis reflekterat över möjligheten att jag själv också kan vara komplett i avsaknad av abstraktionsförmåga. För enkelhetens skull lämnar jag denna fråga tillsvidare öppen, och anför som enda försvar min uppenbara förmåga att åtminstone se när andra begår tankefel. Tro mig, jag hade lätt avstått den ibland, mitt liv som student på grundnivå hade blivit så mycket enklare om jag inte begrep när en diskussion kapitalt kapsejsar i ett bristfälligt definierat hav av tyckande.

Givet att Aristoteles hade en poäng i att man kan hysa förnuftiga och berättigade negativa känslor, och givet att man rimligen kan kräva förnuft och goda skäl av en resonerande människa i en filosofisk diskussion, samt att mina observationer av den rådande situationen på mina föreläsningar är riktiga, verkar det alltså som att jag inte bara är förnuftig i min indignation – jag hade rent av uppvisat allt för stora mått av tolerans om jag lät det passera utan att bli upprörd.

Naturligtvis med full förståelse för att det är mångas första kurs på universitetet, de är inte så gamla, det är inte lätt att leva osv. osv.: Länge leve rationaliteten. Amen.