#895 (de bokstavstroende eller Om Michel Houellebecq revisited)

I väntan på den svenska översättningen av Michel Houellebecqs senaste roman ”Kartan och landskapet”, som i skrivandets stund finns tillgänglig om blott en liten vecka, så läste jag för kanske en månad sedan hans ”Refug” från 2005. Föga förvånande var det högklassig kvalitet med postapokalypisk klang och intressanta, underliggande filosofiska sjok av analyser kring vilken plats värden och moral har för mänskligheten idag. Egentligen hade jag inte alls tänkt skriva något om ”Refug”, bland annat för att jag redan avhandlade ”Elementarpartiklarna” här ungefär ett år tillbaka. Men en tanke som efterhängset krälade runt i kölvattnet till mina egna reflektioner kring boken, fick mig som synes annorlunda hågad.

Det händer inte alltför sällan, både på filosofen och annorstädes, att man påträffar andra människor som också hyser en viss fäbless för den typ av socialdystopiska skildringar som Houellebecq inte är ensam om att syssla med. Huvudidén är ett ytligt, kallt och kargt modernt samhälle där de människor som inte förstått menlösheten i projektet trevande men oförmögna misslyckas med att nå varandra, en äta-eller-ätas-värld av utnyttjanden där den svaga parten är den som tillåter sig vara sårbart känsloyttrande och man gör bäst i att göra sig av med eventuella olater som att älska, hoppas eller göra någon en tjänst. Alltså något som inte känns allt för främmande. Men av någon anledning har vi ändå alltid svårt att komma till någon gemensam förståelse av vad det är som förmedlas i dessa gestaltningar.

Jag fascineras av verklighetsskildringar i ovan nämnda stuk, samtidigt som jag med vämjelse inser hur pass naturtrogna de faktiskt är. Detta exemplifieras effektivt med följande passage ur ”Refug”: "[D]en tanke som avgjorde alla diskussioner och gjorde slut på alla meningsskiljaktigheter, den tanke kring vilken jag ända sedan min barndom oftast sett människor enas kunde uttryckas ungefär såhär: ’Man föds i grunden ensam, man lever ensam och man dör ensam’. De enklaste själar kunde begripa den meningen, men även skarpa tänkare hade kommit till samma slutsats; med andra ord instämde alla, och alla – oavsett kön, ålder samhällsställning – som hörde orden uttalas, tyckte att de var de vackraste, sannaste och mest djupsinniga de någonsin hört".
Det ligger sannerligen mycket i det. Men observera ovan mitt ordval, ”vämjelse”. Jag skulle även kunna ha använt sorg, ångest, förtvivlan eller kanske bedrövelse. Viss panik, eventuellt. Dock skulle det INTE falla mig in att använda förskräckelse. För mig har det ordet av någon anledning vissa konnotationer åt ”skräckblandad förtjusning”-hållet. Förmodligen har det att göra med den typen av upphetsning man kan känna gentemot skräckfilm eller någon riktigt otäck seriemördare på tv, något som förvisso är motbjudande, men ändå spännande, eggande. Och DET, å andra sidan, är vad jag blir ständigt mera övertygad om att många andra känner inför gestaltningar som exempelvis Houellebecqs.

Ju mer jag kontemplerar saken desto tydligare blir det. Jag har alltid sett sådana framställningar av samhället och mänskligheten som varningar, ett slags desperata State of the Nation-anföranden eller agiterande primalskrik i elfte timmen, ett ”titta vad som kommer hända med oss om vi inte gör något åt det!”. Men för många andra verkar de snarare spela rollen av instruktionsbok, de motbjudande och oändligt ensamma männen (som det ju alltid är) blir förebilder. Den nya konstnärssjälen är inte en smäktande känslovarelse, vibrerande av rörelse, sliten itu av sina kreativa strömmar. Nej, han kommer inte ens på tanken att ta livet av sig, åtminstone inte genom ett beslut som härrör i förtvivlan. Möjligen då av leda eller som en slutgiltig gest för att markera hur likgiltig han är inför allt och alla. Han bryr sig inte om kvinnor, har aldrig varit olyckligt kär om man inte räknar hans förbittrade upplevelse av att bli orättvist behandlad när han inte får ligga med det lilla frestande fnask han hade velat. Han har inga nära vänner, han känner ingen lojalitet till sin familj och är med andra ord ungefär så långt från Donne, Marvel och den unge Werther man kan komma.

Att vara sårad och uttrycksfull är helt enkelt inte inne längre. Och så går de runt, pretentiösa i egenskap av att försöka komma så nära psykopatin de bara kan, vara så stora, omoraliska rövhål som möjligt och övertygade om att egoismen är den enda vägen till överlevnad. Det rimmar väl med vår tids dogmatiska realism där alla typer av avkall på den egna intressetillfredsställelsen bara uppfattas som en demonstration av att vara lite bakom flötet. (Tillåt mig ett citat från Elementarpartiklarna: ”Wienaktionister, beatniks, hippies och seriemördare hade det gemensamt att de var totala frihetsivrare, förespråkare för det totala bejakandet av individens rättigheter gentemot alla sociala normer, allt hyckleri som enligt dem var vad moral, känsla, rättvisa och medlidande bestod av. I den meningen var Charles Manson långt ifrån en monstruös avvikelse från hippierörelsen utan dess logiska slutpunkt”)
Jag gör inte anspråk på något tolkningsföreträde här, men vid någon typ av närläsning är det väl ändå rätt omöjligt att med ett uns av intellektuell hederlighet i behåll tolka åtminstone ”Refug” som en förespråkare för denna typ av tillvaro.

Houellebecq namedroppar i vanlig ordning lojt filosofer romanen igenom, men han vet förstås vad han sysslar med. Det kan man inte vara så säker på att hans läsare gör. Bland annat nämns Spinoza, Nietzsche och Hegel. Nietzsche är naturligtvis husgud i många av ovanstående instruktionsboksfans hem. Han har många poänger och en viktig (om än i min mening ibland lite billigt sig tillskansad) plats i filosofihistorien som hade för vana att uttala sig om precis allting som det föll honom in att ha en åsikt om, och moralen menade han är en konstruerad konvention, och det är den säkerligen, samt att vi inte bör följa den då den bygger på konceptet om medlidande. Och medlidande, det är något som de svaga, missunnsamma och mindre begåvade hittat på i någon typ av konspiratorisk komplott med syftet att bestraffa och hålla nere de starkare, mer överlägsna. En poppis tolkning av detta är att om man har stake nog att behandla andra hur man vill och utan hänsyn, så har man också rätt att göra det.

Att moralen kräver ett begrepp som medlidande eller sympati för att existera är inte bara möjligt utan också troligt. Att detta faktum är ett resultat av en förbittrad, illvillig kupp är inte lika säkert, och att det dessutom skulle följa att man bör strunta i de moraliska konventionerna och istället ägna sig fullt åt sig själv och sitt ego, gärna på andras bekostnad, är än mera tveksamt. Om Nietzsche ens menade det, är inte heller klart. Nu har jag varken tid, lust eller plats att gå in på detaljer, men hans syn på moralen är med största sannolikhet en produkt av hans determinism och determinism är för övrigt något man sällan hör bokstavstroende hyperindividualister och dogmatiska värdenihilister sjunga lovsång om. Nietzsche skulle väl förvisso givit blanka fan i om hans olika slutsatser ”följde” ur eller var kompatibla med varandra, sådant som koherent argumentation ägnade han sig ogärna åt. Men en högst personlig tanke är att Nietzsche nog trots allt inte förespråkade en fullständig likgiltighet ändå.

Hegel, för att titta på en annan filosof som omnämns i ”Refug”, om än inte lika ofta, ansåg moralen vara något som ligger i våra relationer till andra människor, moralen får kraft I OCH MED våra mellanmänskliga relationer. Därmed är det fullt rimligt att om vi INTE HAR ansvarsfulla, djupa, känslomässiga eller betydelsebärande relationer till andra människor, så behöver vi heller inte agera moraliskt då det inte finns några moraliska påbud eller ansvar pålagda oss eftersom att vi inte står i relation till någon gentemot vilka vi kan vara skyldiga att agera hänsynsfullt. Vill man enligt denna i mina ögon i grunden ganska rimliga (den har förstås också teoretiska brister) syn förkasta moralen måste man först vara helt ensam.

”Refug” tar egentligen idémässigt vid någonstans i ”Elementarpartiklarna”; människornas civilisation så som vi känner den utplånas och vi ersätts av nymänniskorna (de är i sin tur egentligen bara ett steg på vägen mot total perfektion) som inte interagerar med varandra mer än genom någon typ av kodade meddelanden via en chattliknande kanal. Den Högsta Systern, som är deras, tja jag vet inte, motsvarighet till gudom eller profet, menar att ”svartsjuka, lust och fortplantningsdrift [har] samma ursprung, nämligen smärtan över att finnas till. Det är för att lindra den smärtan vi söker oss till andra; vi måste lämna det stadiet för att nå ett tillstånd där det enkla faktum att finnas till i sig utgör en källa till ständig glädje och där det intermediära bara är en frivillig lek som inte konstituerar varat. Vi måste med andra ord uppnå den frihet likgiltigheten skapar, det är villkoret för fullkomlig frid.”.
Och när Daniel, huvudkaraktären, förutspår att den art som kommer att efterträda oss knappast kommer vara lika social som människan, är det med stöd i det några stycken högre upp citerade resonemanget om hur vi alla enas kring hur ensamma vi är.

Jag är den förste att hålla med om att ensamhetskänslan är något som genomsyrar vårt moderna samhälle, men däremot ser jag ingen anledning att hylla den, omfamna den, eller förkasta moralen och därmed förkasta alla sårbara relationer. Kan det möjligen vara så att det skenande problemet är att man på något bakvänt, obegripligt sätt fått för sig att detta skulle vara något ÖNSKVÄRT? I ”Refug” framgår det för övrigt med all önskad tydlighet på de sista 50 sidorna om inte annat att det där experimentet med att försöka destillera ut Varats energi ur våra känslomässiga relationer med andra människor, att sila undan besvikelser, sorg, harm, avund och ömsesidiga beroendeställningar och behålla någon ren, likgiltig glädje – det gick inte så värst bra. Och är det inte så uppenbart, vad skulle det vara glädje över? Till och med dagisbarn mästrar man ju med att om man inte hade tråkigt ibland skulle man inte heller ha roligt.

Och om inte det är tillräckligt övertygande, kan man peka på att det inte är människorna som lever det där isolerade likgiltighetslivet utan nymänniskorna, en modifierad och för övrigt i princip odödlig art. Annars är det väl än enklare att peka på att det förstås inte är så att vi bara har två alternativ – jag menar, falsk dikotomi much? Att förädla vår ensamhet och förkasta ansvar och sårbarhet (och därmed även all glädje, lycka och kärlek) eller sentimentalt fortsätta med det och bli brutalt nedmejade av de som fattat galoppen behöver ju inte vara de enda vägarna. Vi skulle kanske kunna acceptera att det är värt att investera i relationer även om de tar slut, göra någon en tjänst de kanske inte har möjlighet att på grammet återgälda (Apropå att bokstavstolkarna ofta kramar Nietzsche – Amor Fati någon? Eller just det, deterministiska delarna av Nietzsche brukar inte falla i så god jord där…). Vi skulle kunna sträva efter att uppföra oss hyfsat och bry oss om varandra. Och jag vidhåller att Houellebecq (eller för den delen Easton Ellis eller vem man vill plocka fram ur kabinetten) må vara lika fulla av förakt för folk i gemen som jag är, men inte är ute efter att skriva instruktionsböcker utan snarare skildringar av något smått fasaväckande. Och visst kan det väl vara så att jag, man, föraktar, hatar, hånar, skakar på huvudet åt folk mest så länge de inte är ens relationer, ens ansvar, någon man delar något alls med.

Men det verkar man liksom ha missat.