#899 (undantgastillstånd igen eller Om årets bästa)

Jaha, jag brukar inte skriva årskrönikor som jag sade förra året vid ungefär den här tiden. Så inte heller i år. Jag kan emellertid, inte helt utan viss stolthet, meddela att jag för en gångs skull lyckades hålla mitt nyårslöfte, det vill säga att inte gråta på nyårsnatten. Givetvis är detta vad jag har i sikte även vid inträdet av 2012. De två bästa böckerna från i år, av de jag har läst, är Jeffrey Eugenides "The Marriage Plot" som jag skrivit om här, och Silke Scheuermanns novellsamling "Rika Flickor" (visserligen utkommen på tyska redan tidigare men översatt till svenska först nu) som jag kanske tar mig för att kladda lite om vid ett senare tillfälle. Så, över till musikåret. Notera min genant låga ambitionsnivå när jag ens brytt mig om att skriva något om låtarna. Mina åsikter om vad man kan skriva om musik och hur lönt det är kvarstår. Här är spotifylistan med den blandade konfekten, varsågoda att prenumerera eller skit i 'et: 2011

Årets album:

Peaking Lights – 936

Bland det absolut mest spännande och nyskapande jag hört på jag vet inte hur länge. Jag vet inte riktigt vilken genre det klassas som, men skivan är alltså helt knarkad precis som omslaget. Kan vara årets absolut bästa album. Bästa spåret är ”Summertime”.

The Babies – The Babies

The Babies är en fusion av det bästa ur Vivian Girls, Woods och två andra band jag inte minns namnet på. Deras spelning på Debaser klockar in som god tvåa bakom Daniel Johnston i loppet om mian bästa konserter i år. Albumet är skrammel när det är som allra bäst, tänk Pixies och Pavement rent musikaliskt, fast med bibehållen originalitet i helhetsfrågan. Man får emellertid absolut inte missa b-sidan på ”Meet me in the city”-singeln från förra året, den heter ”Somebody else” och är minst lika bra som låtarna på albumet.

Washed Out – Within and without

Vet inte hur många varv jag lyssnat på den här skivan i år, men det är många. Antar att ingen som gillat Washed Outs tidigare grejer kommer hålla med mig om hur bra den här plattan är eftersom den är jämförelsevis alldeles för välproducerad, men skitsamma. Jag älskade också typ ”Olivia”, ”It’s Kate’s birthday” och framförallt ”Life of Leisure”-EPn, de är i alla avseenden fantastiska. ”Within and without” är hypnotiskt grym på ett annat sätt, och trots en renare produktion och en viss förskjutning i fokus i soundet så håller det tveklöst hög kvalitet. Bästa spåret, helt klart ”Amor Fati”.

Woods – Sun and Shade

Det enda jag kan säga om den här skivan är typ HJÄRTA!!!!! Bästa spår: ”Pushing onlys”

Atlas Sound – Parallax

Om någon undrar varför det kommer med så mycket nedtonad drömsk folkpop och elektronisk lo-fi på albumlistan är det alltså för att om jag lyssnar på hela album så gör jag något annat samtidigt, läser eller sådär, och då går det inte att ha nån jävla powerpop i bakgrunden. Dessutom är det oftast så att skivor som har några väldigt starka låtar (som då finns med på Bästa Låtar-listan längre ner) oftast inte håller hela vägen. De verkar ta ut sin kvalitet och bränna sitt krut på några eller något spår, och så har resten fått lida, eller så bleknar resten helt enkelt i jämförelse med hur bra det där riktigt bra spåret är och man lyssnar bara på det hela tiden. Oavsett; Atlas Sounds skiva från i år är ännu bättre än hans tidigare och det märks, om vi inte visste det sedan Deerhunter vilket vi förstås gjorde, att Bradford Cox är ett jävla underbarn.

Panda Bear – Tomboy

Se ovan men byt ut Bradford Cox mot Noah Lennox, Deerhunter mot Animal Collective och Atlas Sound mot Panda Bear. Första singeln som heter just ”Tomboy” är fantastisk, liksom ”Last NIght at the Jetty”.

Kurt Vile – Smoke ring for my halo

Behöver väl inte säga så mycket om den här skivan eller om Kurt Vile i allmänhet ens. Alla vet väl redan hur sanslöst bra den här plattan är. Och hur svartsynt.

Feist – Metals

Har faktiskt inte kvoterat in Feist för att jämna ut könsbalansen utan tycker helt (har aldrig varit något stort Feist-fan tidigare) uppriktigt att den här skivan håller riktigt hög standard från första ”The Bad in Each Other” och hela vägen fram. Lite, lite kanske man blir uttråkad i mitten någonstans, men det ska faktiskt mycket till för att den här typen av musik inte ska bli lite beige. Feist håller det mångfacetterat och spännande. Och ”Graveyard” är värd hela skivan. Körerna. Alltså körerna. Det är så mitt i prick att man får ont.

Girls – Father, Son, Holy Ghost

Det behöver väl inte understrykas att Girls de senaste åren varit den mesta jämna och intressanta akten på indiescenen. Årets skiva är inget undantag. Omslaget är skitsnyggt. Man blir inte uttråkad. Nästan vartenda spår skulle kunna stå för sig själv som singel. Från gitarrocken i inledningen till ”Die”, via trallpoppen i ”Honey Bunny”, lugnet i ”Saying I love you” och tröttheten ”My Ma” till ångesten i ”Vomit” (inklusive R’n’B-körer) – helheten är så väl sammanhållen av ett radband av mörker från första låten till sista att man skulle kunna tro att Kants skönhetsbegrepp om formell ändamålsenlighet och symmetri uppfanns enkom för att etikettera ”Father, Son, Holy Ghost”. Jäklar vilken lovprisfest det blev. Nåja, det är den värd.

Chalk Circle – Reflection

Stööön fy fan vad bra den här skivan är. Det är alltid lika trevligt att någon förvaltar arvet från postpunkband som Kebab, Au Pairs och Cannanes.

Jonathan Johansson – Klagomuren

Det här är typiskt Sådan Musik som Jag Inte Gillar, men tyvärr så gör jag det i det här fallet, för den här plattan är riktigt bra. Trots att han sjunger på svenska, vilket i vanliga fall får mig att se rött så länge det inte är punk. Man får försöka ignorera själva rösten, det är något med den, men man vänjer sig. Bästa spår helt klart ”Centrum”.

Emmy the great – Virtue

Åh Emmy. Håller flaggan högt från sina tidigare bravader som exempelvis den helt otroliga "We almost had a baby".

The Antlers – Burst Apart

Var helt säker på att The Antlers skulle tråka till sig efter ”Hospice” och göra en väldigt kass andra-skiva, som band i regel gör, men otroligt nog lyckades de göra en skiva som är nästan lika bra utan att vara nästan likadan.

Pheromoans – It still rankles

Har bara en sak att säga: fy fan vad bra. ”bad Dandelion” alltså.

Årets EPs:

Swearin’ – What a dump EP

Har en till synes aldrig övergående svaghet för den här typen av musik, dvs. distade gitarrer och tjejer som sjunger punk som man bara hör lösryckta delar av texten till. Titelspåret ”What a dump” är helt, och jag menar helt, genomgående, perfekt. Alltså: Being pretty is infinite/but being angry is real important/and i will die before i give in. Lyssna här Bandcamp: http://swearin.bandcamp.com/

SLUTEVER – Sorry I’m not sorry EP

Se ovan. http://slutever.bandcamp.com/

Jens Lekman – An argument with myself EP

Jaha, ja Jens Lekman släppte nytt i år. Hade ingen aning om att det var på väg förrän jag i princip av misstag snubblade över titelspåret till den då kommande EPn. I ärlighetens namn tröttnade jag efter en veckas repeatlyssnande på låten, men jag tycker ändå att det är en bra EP, även om den inte ger det triviala ett känslosamt djup och en överdådigt bombastisk men just därför genialiska inramning, som Lekmans låtar brukar göra. Men egentligen, lyssna hellre på ”Your arms around me” eller något annat spår från ”Night falls over Kortedala” från 2007.

Letting up despite great faults – Paper Crush EP

Hååhåå dreampop! Bästa spåret är tveklöst singeln Teenage Tide.

Ringo Deathstarr – Shadow EP

Kevin Shields samlade fanclub ger ut låtar. Även låtarna ”Imagine Hearts” och ”So High” är värda.

Explode into colors – Quilts EP

Postpunkigt. Svinbra.

Ty Segall – Ty Rex EP

Gillar den här sidan av Ty Segall mycket bättre än den där hetsen i alla 1:30-långa låtar han gjort.

Årets låtar:

Aidan Moffat & Bill Wells – (If you) Keep me in your heart (Solklart en av årets bästa låtar. Alltså Skottland, jag älskar dig.

Bleached – You take time

Battles – Ice cream (Bandet som gör världens smartaste musik är äntligen tillbaka efter att… ja jag vet inte vad de gjort sedan de gjorde århundradets mest perfekt uttänkta låt ”Atlas” för flera år sedan. Och de är fortfarande smarta och påhittiga.)

Gospel Music – This town doesn’t have enough bars for both of us (Måste ju vara den bästa och sannaste låttiteln någonsin. Dessutom är låten bra. Tänk Magnetic Fields.)

The War on Drugs – Baby Missiles

S.C.U.M. – Whitechapel

Jeffrey Lewis – Cult Boyfriend

Cat’s eyes – Face in the crowd

Metronomy – The Bay

Crystal Stilts –Through the floor (En överjordiskt stor förbättring från hur den här låten lät som demo för några år sedan. Mixningen på ”In Love with Oblivion” är riktigt, riktigt bra och gör den till en av årets bästa låtar)

Moon Duo – Mazes (kraut!!!!!!!!!!!)

Veronica Falls – Come on over

Beirut – East Harlem

Moonface – Fast Peter (åtta minuter av svinbraighet från Sunset Rubdown-killen)

Wax Idols – All too human

Vetiver – Wonder Why

The Vaccines – Post break-up sex (En av fyra bra låtar från deras platta, uppmärksammar för övrigt ett väldigt allmängiltigt fenomen)

Spectrals – Big baby (från en överraskande bra platta)

Those Darlins – Be your bro

Coasting – Portland

Avtalet – Dina vänner kan dö

music for headphones - Drunken fireflight

Devon Williams – Your sympathy

Chain and the Gang – Not good enough ("If you feel like you're not good enough/then you're probably not/and you know what/you never ever will be")

Toro y moi – Still sound (Det äckligaste omslaget någonsin på den här skivan, annat kan man inte säga, klarar inte av att titta, men den här låten och ”Elise” är riktigt bra)

Jacuzzi Boys – Glazin’

Smith Westerns – All die young

Acid Baby Jesus – I’m a baby (Älskar det här bandet)

Times New Viking – Fuck her tears (!!!!!!!!!)

Dum Dum Girls – Bedroom eyes (Enda bra låten på en riktig skitskiva)

Neon Indian – Polish girl (Kan egentligen rekommendera hela ”Era Extraña”, som i och för sig inte är lika bra som förra årets ”Psychic Chasms”(psykadeliskt mästerverk), men dock.)

Black Lips – Spidey’s curse

PJ Harvey – The last living rose

Comet Gain – Clang of the concrete swans

Seapony – Go away (Den här låten är väl inte helt fräsch utan kom redan förra året, men skivan gavs inte ut förrän i år. Pop-perfektion.)

Bon Iver – Towers (Inte helt med på hypen av hur fantastisk den här plattan är så har inte med den på albumlistan även om jag lyssnat mycket på den. Den här låten är dock så nära det fantastiska på första skivan typ ”Re: Stacks” och ”Skinny Love” som han kommer.)

The Rapture – How deep is your love? (Pianot! Eller vad det nu är för något. Piano-ljudet.)

Veronica Maggio – Mitt hjärta blöder (vill verkligen inte ha med den här men måste)

The Pains of Being Pure at Heart – Heart in your heartbreak (gjorde en helt sjukt tråkig skiva men den här låten är faktiskt värd att vara med)

The Sound of Arrows – Into the clouds (så gay, så bra, kunde inte sluta lyssna på den här låten)

Craft Spells – After the moment

Pnau – Solid Ground (Är inte tillnärmelsevis lika bra som electropopbandet Pnaus förra skiva som innehöll mästerverken ”Come together”, ”Wild Strawberries” och ”Embrace”, men ändå.)