Om jag vore en figur i ett tv-spel hade jag just nu haft ungefär ett halvt hjärta med livsenergi och det hade tutat en monoton varningssignal i bakgrunden när jag sprang omkring. Att jag skriver något just nu har alltså enbart att göra med att den yttersta motivationen är och förblir prokrastinationen – städa toaletten är alltid mer lockande än att skriva hemtenta, och blogginlägg är lättare att hänge sig åt än, säg, en lärobok i 1800-talets filosofiska konstteori. Det finns ett antal nittonhundratalsförfattare som har väldigt högt credvärde i pretentiösa Stäppvargskretsar på universitetet. Bland sådana som inte hör dit finnes Kafka, Hemingway och Hesse (alldeles för uppenbara och lättillgängliga). En som däremot är sinnebilden för sådana konstnärer är den polske modernisten Witold Gombrowicz. Tillsammans med Céline uppskattar jag honom vara det vanligaste (runk)föremålet för B-uppsatser bland armbågsförstärkta tweedkavajer och gubbkepsar med hög ambitionsnivå och en Modernista-pocket i fickan. Jag minns exempelvis att jag själv opponerade på ett (i och för sig bra) paper som handlade om litteraturens negativa förhållande till det Reala ur lacansk synpunkt eller något liknande, exemplifierat med Gombrowicz, författat av en av männen i ”det poststrukturalistiska sällskapet” (ja, de kallade sig så på riktigt), och har stött på otaliga Gombrowicz-kåta killar därefter.
Då det i någon mån alltid varit mitt gebit att frottera mig med samma litteratur som stäppvargskillarna. Mestadels av genuint intresse förstås, men om inte annat för att skapa lite oro i bastuklubben och inte ge dem ytterligare övertag i diskussioner utöver det de automatiskt anser sig ha bara genom att vara män, har jag förstås också läst Gombrowicz. För några år sedan (ny)översattes hans samlade produktion till svenska och gavs ut av, just precis, Modernista, i smakfulla band med minimalistisk omslagsdesign. Här ingick för första gången en svensk utgivning av boken De Besatta.
Jag är i regel inget stort fan av obskyra, tidigare outgivna alster, dagböcker, anteckningar, fragment och annat skröfs och skåpmat. Den enda författare vars ofärdiga krimskrams jag förkovrat mig i med entusiasm är typ Tolkien (har läst, och äger, både De förlorade sagornas bok ett och två, The Legend of Sigurd and Gudrun, Sagor från Midgård, från pärm till pärm ska tilläggas, samt en illustrerad utgåva av Silmarillion), men det är också allt. Exempelvis gav det ingalunda särdeles höga utslag på min upphetsningsmätare när man för några år sedan krystade fram, tryckte och krängde The Original of Laura av Vladimir Nabokov som en ”ofärdig roman” som enligt säljtexten var ”fullbordad i författarens huvud”, när det i själva verket är osammanhängande fragment han förmodligen aldrig hade velat visa upp själv (p.g.a. OFÄRDIG, exempelvis). Detta mitt hängivna medlemskap i något slags Nabokov-fandom till trots, ska tilläggas.
De Besatta har just en sådan lite kuriosaimpregnerad historia som jag brukar finna väldigt avtändande. Den publicerades precis före krigsutbrottet i två polska dagstidningar som följetong under pseudonymen Zdisław Niewieski och först mycket sent i sitt liv (som mestadels levdes i landsflykt i Argentina) tog Gombrowicz på sig ansvaret för den. Då trodde man länge att slutet av boken gått förlorat när krigsutbrottet förhindrat biblioteken att arkivera de dagstidningar där följetongens sista delar tryckts. Det visade sig först långt senare, 1986 då Gombrowicz varit död i många år, att tidningarna fanns annorstädes bevarade och historien kunde rekonstrueras och ges ut. I Modernistas utgåva beskrivs romanen som ”lite av en oönskad oäkting i författarskapet”. Av två anledningar blev jag sugen på att läsa den. För det första för att jag ville se hur en oäkting i ett annars så creddigt författarskap ter sig, för det andra för att jag någonstans läst om Gombrowiczs projekt att försöka skriva en bok för massan, som den vanliga människan kan uppskatta och jag var minst sagt nyfiken på hur detta kunde tänkas ha gått.
Själv är jag inte så mycket för böcker för massan bara för sakens skull, det ska villigt erkännas, jag är en uppenbar elitist och har inget intresse av att upphöja böcker och tillskriva dem en status bara för att de råkar ha en bred publik, typ Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Ranelid, valfria deckare eller Jodi Picoult-romaner. Skit ska skit ha, osv. Min morgontidning Sydsvenskan har det senaste halvåret dragit stora växlar på kultursidorna för att visa att de inte är några snobbar, och recenserat även traditionellt ”låg” litteratur, senaste idag (28/12) både Läckberg och Marklund. Inget fel på det, de får väl hållas, men som sagt, jag är vanligtvis inte så hågad att ägna mig åt att ge skitböcker en ärlig chans.
Gombrowicz vittnar i ett radiokåseri som tryckts postumt att det inte minsann inte var så jäkla lätt att skriva populärlitteratur som man kanske kan tro, och det tog honom tre försök innan De Besatta såg dagens ljus. Han säger att det inte handlar om att beskriva de låga och obildades nöjen utan att skriva dem, rätt och slätt, det krävs en sänkning av nivån ner till deras domän som är ”… sentimental, liderlig och enfaldig… mörk och låg”. En bok för massorna måste ”byggas upp av sådant som verkligen lockar dem, som utgör deras vardag. Svarar mot de lägsta av instinkter (…) uttrycket för en smutsig, grumlig och lågt stående fantasi”. Som ni ser sparade vår gode Gombrowicz inte på krutet här. Vi talar väl förvisso inte den mest sympatiska delen av 1900-talet i andra delar av världen heller, men till viss del har det nog att göra med det väldigt speciella förhållandet mellan intelligentian och folket i just Polen. Dessutom ska inflikas att Gombrowicz liksom sin polske kollega Czeslaw Miłosz stundtals gick hårt åt kulturelitens uppblåsta självbild också, och hade den goda smaken att bibehålla ett sunt mått av självironi och humor.
Vad som dock är mest intressant i efterhand, när man väl läst De Besatta, är att tematiken till överväldigande stor del är identisk med den i Gombrowicz övriga böcker. Det som uppehåller sig på en ”låg” nivå är väl den helt skamlösa kärleksaffären med senromantikens skräck- och gotiska vurmer. Mystiska slott, onda andar, oförklarliga mord, symboliska handlingar, medium och seanser – jag vet inte med säkerhet hur stor den här genren är/var i Polen men intressant nog verkar den i princip ha varit obefintlig. Vidare förtäljer icke historien vilken popularitet ”De Besatta” lyckades uppnå, men något säger mig att den inte kan ha varit överväldigande. För någon som alltid klåfingrigt pillat på, skrivit uppsatser om och skyldigt skämt bort sig själv med Poe, Lovecraft och Hoffmann (som exempelvis jag, för att bara plocka någon ur högen) så är det självfallet inget minus med en skräckromantisk inramning. Men den helt åsido:
De Besatta är lustigt komponerad som en översikt över Gombrowiczs övriga romaner: klasskillnader, konflikten mellan medfött och kulturellt betingat, skuld, paranoia, förnuftet och intellektualitetens fullständiga oförmåga men envisa försök att bena ut ett begripligt mönster och återställa någon form av ordning i upplevelsekaoset – men framförallt Ferydurke och Pornografias fokuspunkter ungdomen, omognaden och kusliga, märkliga likheter två människor emellan (i sig ett gothromantiskt drag noga utrett av vår käre Freud i ”The Uncanny”). Om De Besatta svarar mot de allra lägsta av instinkter, skulle jag bestämt vilja hävda att det snällt får anses gälla även för Gombrowiczs mer respekterade verk och antologismycken.
Därmed inte sagt att massan inte behöver ha låga instinkter och enfaldig fantasi. De Besatta skjuter väl rimligen bara över målet. Ska man tro Oline Stig i dagens Sydsvenskan ligger massans intresse i familjeidyller frikopplade från bokens övriga intrig, där man serverar falukorv och skiljer eller inte skiljer sig på ett stereotypt vis från sin man/hustru. Där kan vi tala grumliga idéer om vad som är spännande. Men okonstlad, oreflekterad och icke-intellektualiserad vardag, det är det väl.
Fotnot: Den häftiga, samtidiga attraktionen och repulsionen mellan ett par som är underligt påminnande om varandra och delar så mycket, får mig för övrigt osökt att tänka på en artikel om kärleksalgoritmer på dejtingsajter jag läste i senaste Filter, men det blir en annan text en annan gång.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar