#901 (the curse of being a girl eller Om en kvinna som hatar kvinnor)

Det är inte lätt att leva. Det ska gudarna veta. Vareviga dag bär utmaningar och vårförkylningar, telefonräkningar och njursten, vidbränd mat och klamydia i sitt sköte. Är det inte det ena, så kan du ge dig fan på att det är det andra. Vissa saker är emellertid svårare än andra. Till exempel att vara feminist när man hatar tjejer.

Inledningsvis vill jag klargöra att jag givetvis är feminist, och för den sakens skull varken i den mening som Jan Björklund påstår sig vara det eller i den som Tiina Rosenberg är. För varje kvinna finns det minst en uppenbar anledning att bekänna sig till f-ordet i någon mening, och den är helt och hållet självcentrerad. Man kan förstås, vilket många flickor gör, dras med en självdestruktiv ådra, men någonstans därinne har väl evolutionens primalskrik i önskan om överlevnad ett och annat att säga till om.

Att det sedan är en intellektuell barnlek att försvara lika villkor och det faktum att man inte måste vara på det ena eller andra viset för att man har respektive saknar kuk, avtäckande av ruskiga maktstrukturer och utpekande av regelmässigt osynligt förtryck är en helt annan sak. Tvärtemot vad som idag tycks vara en allmänt spridd uppfattning behöver man som kvinna och feminist inte välja mellan att fullständigt förneka biologin, eller bli livmodersfeminist och upphöja ”kvinnliga intressen” som att byta blöja och laga söndagsstek så att de får samma höga status som manliga dito Man kan ha en sundare inställning av det upplysta slaget, som att generella biologiska skillnader mellan könen existerar men inte utesluter att individuella skillnader kan te sig precis tvärtemot dessa och ska respekteras i lika hög grad, etcetera etcetera. Varje nyktert klassificeringssystem värt att ens diskutera måste i min mening göra distinktionen defining/accompanying features och det utan att lägga några värderingar i det. Men jag pallar inte sitta och plocka i misshandeln av f-ordet just nu, och framförallt betraktar jag inte folkbildning som liggandes på mitt bord så vi lämnar det där nu. Istället tänkte jag berätta om hur mycket jag hatar tjejer, och hur mycket jag hatar att vara tjej.

Det har aldrig rått något tvivel, från min sida eller någon annans (tror jag), vare sig om min heterosexualitet eller min könstillhörighet. Förvisso är det väl sant att om jag lite tillspetsat skulle beskriva min inre bild av mig själv, kommer man kanske närmast med en bredaxlad 1,80 lång man med tredagarsstubb och den där typen av sega biceps jag tänker mig att man får av ett liv av kroppsarbete parat med en inte helt smickrande ölmage-in-the-making. Denna vanföreställning till trots vill jag ändå bestämt hävda att jag bevisligen är kvinna, en tes som kan styrkas av många karaktärsdrag såsom bröst, klänning, utseendekomplex, långt hår jag får betala dyrt för att klippa hos frisören, vagina och storlek 38 i skor.

Som kvinna förväntas man antingen vara ett våp, en medsyster eller ett våp förklädd till medsyster. Jag tvivlar på att någon av kategorierna behöver presenteras närmare egentligen, (i synnerhet inte våpet) men det är alltid bra att definiera sina termer. Slå upp det i en ordbok och lägg till ”vill inte säga att hon är feminist eftersom feminister hatar män/tycker kvinnor är bättre än män (och inte rakar benen)”. Medsystern tycker av principsak att allt som tjejer gör är mycket bättre än det killar gör bara för att det är tjejer som gör det. Antingen kan man tillhöra livmoderkategorin och tycka att tjejsaker och tjejattribut är objektivt Bättre än manliga sådana, eller så kan man tycka att tjejer är så jävla bra och per definition högpresterande när de gör/försöker göra traditionellt manliga grejer som att bli brandman, rapa vid bordet eller räcka upp handen på universitetet. Sedan finns det som sagt ulven i fårakläder som kommer i många storlekar och färger, mest noterbart min favoritkäpphäst Alvflickan - en medsyster som klädsamt hävdar feminism och ”hatar män” under vitvinskvällarna med tjejgänget men som är ett minst lika stort våp för den sakens skull.

Få saker bereder mig så mycket avsmak som att hålla illa presterande människor om ryggen och berömma de som inte har gjort sig förtjänt av det. Man kan berömma någon för att vara modig eller vågad, om man nu tycker det är beundransvärt, men det måste för sjutton hållas väl avskilt från att tycka att något är skickligt utfört eller bra. Det enda något annat leder till är att man inte kan ta åt sig av några uppskattande ord alls eftersom att man hyser skäliga misstankar om att prisandet på något vis är oärligt eller kompromissat. Dumma saker blir inte värda att lyssna på bara för att de kommer ur munnen på en tjej (analogt så blir det förstås inte heller vare sig giltigt eller tveksamt per automatik för att det trillat ur käften på en hanebock). Ledsen men så är det. Alla, oavsett kön, som är dåliga på det de tar sig för ska låta bli eller stå ut med att klappen på axeln uteblir. Det är vad jag tycker är värdig jämlikhet det. Jag föredrar varken killar eller tjejer per se utan vill helst att man ska vara ett fördelaktigt exemplar av Person. Nu har jag helt klart stött på fler angenäma män än kvinnor, inte för att kvinnor har någon definierande, nödvändig egenskap jag tycker illa om utan snarare rör det sig här om tidigare nämnda accompanying features – ofta förekommande inom en viss klass men på intet sätt nödvändiga eller tillräckliga för en klassificering av ett exemplar.

Så vitt jag kan bedöma består för övrigt kvinnligt umgänge till 95% av just ovanstående – överösande av ömhetsbetygelser, förtroliga ”alltså du är bäst, nej allvarligt, det är du, du är fan min bästa kompis”, fejk-hjärtliga kramar till brudar man springer på ute, knappt känner och än mindre gillar. Motsvarigheten till snoppmätartävling tar formen av oärliga ödmjukhetsuppvisningar i stil med ta-du-den-sista-pannkakan/nä-ta-den-DU/nä-jag-vill-inte-ha-den/inte-jag-heller!, inte sällan i låtsade försök att övertyga den andre om att hon är mycket snyggare än en själv. Skulle jag någonsin fråga en tjej om vilken av två klänningar som satt bäst skulle jag helt klart sedan välja den hon påstod satt sämre – man vet ju allt hur det är med missunnsamheten. Att kvinnor sedan tar ut dessa förstoppande oceaner av undantryckt förakt och hat i socialt ihopkittande skitsnack bakom ryggen på alla och envar, inga undantag eller okränkbara lojaliteter, är allmänt känt. Antar att detta är vad man menar när man kallar kvinnor falska.

Nå, förutom att jag aldrig förstått grejen med kvinnligt umgänge, (varför måste man till exempel alltid vara världens bästa bästis med precis alla och låtsas att man är det även om man inte är det, vad är det för fel med att bara vara bekanta eller rent av kompisar som hänger lite, och kan man inte bara hålla sig till att hälsa på varandra om oundvikligt och skippa kramarna och de plastiska leendena när det finns ett väletablerat hat två tjejer emellan?) så finns det i princip bara dåliga saker med att vara tjej. Jag menar inte primärt allt det uppenbara som mensvärk, sämre lungkapacitet, graviditetspanik efter vartannat oskyddat samlag, högre avgifter hos frisören, ohälsosamma p-piller, att bli talad till som ett barn, behandlad som en utvecklingsstörd inne i butiker som säljer elektronik etc. utan är snarare ute efter det ofantligt underlägsna i den kvinnliga kroppen.

Kanske är det bara min högst personliga estetiska preferens, kanske är det kärnan i min heterosexualitet, kanske är jag något universellt på spåren – men det första man kan säga om den kvinnliga kroppen är att den är ful. Den är – efter i genomsnitt 12 års ålder – på det stora hela rundad, även på välsvarvade smala brudar. Axlar, armar, lår, bröst, höfter, det har drag av cirkel eller sfär (beroende på omfång) alltihop. Om man nu inte håller med om att rundhet är klart underlägset vinklar och plan så är den kvinnliga kroppen, även i sin prime, mjuk. Bara ordet ”mjuk” är bland det absolut mest avskyvärda i svenska språket, det är där nere tillsammans med ”korv”, ”bödel” och ”moderkaka”. En pojkvän till mig brukade smeka (också ett fruktansvärt ord, för övrigt) mig över undersidan av underarmen och säga att det måste vara det mjukaste stället i hela världen. Ordet han sökte var naturligtvis LENASTE, en helt annan sak. Mjukhet, å andra sidan, implicerar en motbjudande blek fluffighet som liksom viker undan för tryck och därefter sväller tillbaka till ursprungsläget. Relaterat till mjukheten är förstås den ofantliga förmågan många kvinnokroppar har att lägga på sig precis all överflödig energi man intar födovägen. Man tycker att evolutionen åtminstone i i-länder borde ha kommit så pass långt på det här området att en urusel metabolism av detta slag hade rationaliserats bort. Vi behöver inte längre, varken för vår egen eller vår senare avkommas skull spara inför eventuell graviditet under svåra, knapra tider, vi behöver komma i storlek 34 om fredagskvällarna.

Börjar jag nu ingående orera om brösten så kommer jag bli riktigt upprörd, så jag ska ta det snabbt och i ett svep, lite som en äcklig snaps. De är alltså, inget annat än ett par under minst 95% av livet helt oanvändbara fettklumpar (så fruktansvärt avtändande så fort man tänker på det) som är i vägen så fort man rör sig eller ligger ner i någon annan ställning är ryggläge, ömtåliga, sitter jävligt olägligt och onödigt utsatta (sådär som jag antar att män skulle beskriva sin pung) samt tvingar en till att bära ett oheligt obekvämt plagg med metallstänger i för att det är ännu obekvämare utan. Att typ en extremt liten del av dem, nämligen bröstvårtan, kan tjäna som erogen zon är dessvärre ganska menlöst då merparten av de män man förenas med i samlag sällan kan eller pallar hantera utmaningen.

Bröstens ivägenvarande leder mig slutligen in på det absolut sämsta med kvinnokroppen, nämligen dess oduglighet och oförmåga till botgöring och bättring. De, alltså brösten, är mer någonsin annars till besvär när man tränar, i synnerhet när man springer, vilket då de senaste sådär sex åren varit den träningsform jag föredragit, trots brösten. Hade man faktiskt kunnat bli av med kvinnokroppens osexiga mjukhet genom att banta, eller ännu hellre träna, hade det varit en sak. Då hade man kunnat förlåta naturen och/eller skaparen för att man förfördelats så otroligt. Då hade man kunnat göra något åt saken. Men, det kan man inte.

En manskropp som tränas omvandlar betydligt fortare och mer effektivt sladdriga slaggprodukter till något som åtminstone påminner om muskler och ett samspel av linjer framträder. Kvinnokroppen alstrar också, om än efter cirka dubbelt så mycket träning, muskler. Emellertid sätter de sig UNDER ens feminina mjuka rundhet, också detta oavsett hur smal man är. Om man mot förmodan skulle lyckas skaffa sig synliga muskler ser det ändå otroligt oattraktivt och surrealistiskt motbjudande ut, eftersom det då kommer att vara en helt extrem kropp, se valfri kvinnlig bodybuilder. Man har förvandlats till något som ser ut att höra hemma i en väldigt dålig skräckfilm. Det är antingen det, eller inget alls. (Parantes: Jag har väl aldrig varit särskilt tänd på muskler egentligen, någonstans gillar man fortfarande den där typen av popkille som trillar genom golvplankorna även om denna för ens eget självförtroende osunda preferens i princip försvunnit efter tonåren, men jag har alltid haft kravet att en man åtminstone ska orka bära mig en kortare sträcka, typ soffan-sängen, annars får det vara.)

Min kropp har inte de bästa förutsättningarna heller, det ska sägas. Min yttre anatomi är ungefär lika proportionerlig som tre random hopplockade kort i Löjliga Familjen (eller vad det där spelet/lekreskapet nu heter när man slumpvis sätter ihop tre olika människor ben, torso, och huvuden till en kropp), men det blir sannerligen inte lättare av att jag dessutom är kvinna. Jag har i hela mitt liv tränat, efter att ha blivit itutad min farmors mantra ”kroppen är själens boning och den måste skötas” sedan innan jag kunde krypa. Framförallt har väl syftet emellertid varit att göra min kropp lite mindre repulsiv. Bantning har utförts i liknande syften, men ingenting biter på den grundläggande problematiken – den kvinnliga kroppen är sammansatt av mjukdelar och till och med anorexipatienten kopplad till droppställningen har någon form av rundhet över sig.

Jag har i perioder försökt gå på gym men alltid slutat med det igen, inte bara för att man känner sig så värdelös och svag när man även efter åratal av träning tar över en maskin efter en spinkig liten pojkvasker med överarmar som tändstickor och ändå får justera vikten nedåt, utan också för att där väntar en massvis av traumatiserande syner i form av olämpligt klädd och illa kontrollerad övervikt i rörelse på dignande löpband samt andra svettiga människor man inte känner och inte vill råka röra vid. Istället har jag gått in för löpning. Men inte ens där går man säker. Även om jag är ute och springer med min illa tränade och som en skorsten rökande killkompis, går han ta mig fan in på bättre sluttid efter milslingan i bokskogen då hans ben är sisådär dubbelt så långa och effektiva som mina och hans lungor bra mycket större. Jag är sur, han vann. ”Men du hade ju jättebra tid. Särskilt för att vara tjej” säger han. Jo jag tackar ja. Tjejer är inte per automatik dummare, sämre på att skriva eller göra musik. Men i det här avseendet är man otvetydigt underlägsen, att säga något annat är att likställa med en envist vidhållen tro på tomten.