#902 (klämd under en panda eller Om en natt på festival 2003)

Det är lördagskväll, jag är bakfull. Jag har precis duschat och uppenbarligen i någon form av identitetskrisryck satt på mig något trikåfodral som dessvärre bäst kan beskrivas som leopardmönstrat, dricker en folköl, chattar med ett ex på facebook. Med andra ord är allt precis som vanligt, klänningen undantagen. Jag vet inte vilka demoner som får mig att helt plötsligt, för första gången på säkert sex år, komma att tänka Doktor Kosmos låt ”Stoppa Valfriheten” medan jag fönar håret. Det stannar tyvärr inte där, utan jag nyttjar den förföriskt användbara nya teknologin och letar upp låten på Spotify, samt trycker på Play.

Alltså.

Doktor Kosmos är för mig förknippat med oräkneliga minnen av traumatisk tonårskaraktär, i minst lika hög grad som Slagsmålsklubben och Nationalteatern. Jag får spasmiska ångestryckningar bara av att höra de olycksbådande inledande tonerna till ”Kolla kolla”, fy fan. När Spotify shufflar fram ”Jag låg med henne i Tjeckoslovakien” kommer jag att tänka på mitt första besök på Emmabodafestivalen. Då förärade bandet nämligen den småländska skogen med en spelning på Ängen-scenen. Jag var fjorton, skulle fylla femton och var relativt oförstörd både levermässigt och emotionellt. Emmabodafestivalen har som beryktat ett väldigt ungt klientel, men till och med där var jag faktiskt tilltaget ung. Jag hade spenderat ett helt år med att dupera mamma till att låta mig åka, ett projekt jag faktiskt inte ens själv trodde skulle lyckas när jag klämde i med vad som bara med mycket överseende kan kallas en halvsanning: jag sade att jag skulle åka med min två år äldre bästa kompis två år äldre kille och hans kompisar som var konfirmandledare (sant) och därför nykterister, sansade och mogna (falskt räcker inte för att beskriva detta påståendes förhållande till verkligheten). Men med Rebenschoppen och tält och nudlar (något man aldrig mer gjorde om, vem fan pallar egentligen tända ett spritkök och laga mat på en festival?) packade anlände vi så med Festivalbussen (en tjänst jag använt två gånger i mitt liv, en gång till Emmaboda och en gång till Hultsfred och inte kan rekommendera NÅGON). Alla som har festat mycket med gäng bestående av enbart killar kan föreställa sig ungefär vad som ägde rum i vårt camp under den festivalen. Mäns uppenbart enorma behov av snusk, orenlighet, att skada varandra (helst varandras könsorgan) och sig själva på diverse bisarra sätt… det är ett helt eget inlägg det där. Hur som helst. Med på festivalen fanns även mitt primära kärleksintresse, ett rödhårigt exemplar i manchesterbyxor och Doktor Kosmos t-shirt med texten ”Stoppa Valfriheten!” i en pratbubbla. Han hade dumpat mig någon månad tidigare efter en sådan härligt normal period av försiktig-dejting-och-hångel-process som man aldrig har längre. Jag slickade fortfarande såren efter nederlaget, och medan han var upptagen med att ha ihop det i tältet bredvid med vad som senare skulle komma att bli hans flickvän, bestämde jag mig för att bli riktigt full. Och hitta mig en pandapojke.

På den tiden, alltså 2003, andades Skunk fortfarande, om än med respiratorhjälp, och det fanns fortfarande fler pandor än rejvare på Emmabodafestivalen. Pandorna hängde vid pandamuren för att skydda sitt ljusskygga skinn från att anta en annan färg än vit. Muren, eller de sorgliga resterna av en övervuxen stengärdsgård är ett av få ställen på festivalområdet som erbjuder skugga mitt på dagen. Jag var som sagt fortfarande 14, och livet hade för min del börjat ett knappt år tidigare. Med det menar jag att jag fick kompisar utanför skolan och stallet, började intressera mig för musik och testade att dricka alkohol. Emellertid var jag livrädd för att bli full, i ordets sanna bemärkelse - det vill säga dumdristig, djärv men framförallt utan total kontroll över skeendena och koll på läget. Därför hade jag dittills hållit mitt alkoholintag på en jämförelsevis sansad nivå, nämligen nivån av extrem pratsamhet, avtagande blygsel, varm småsnurrighet och känsla av gemenskap. Men nu jävlar.

Gångerna i mitt liv jag faktiskt regelrätt kan sägas ha raggat är lätt räknade på ena handens fingrar, lyckade så väl som misslyckade. Det är enklare att se tillgänglig och intresserad ut och vänta på vad som trillar in, så kan man avgöra om det är av intresse sedan. Men denna kväll bjöd alltså på ett av tillfällena, och hur det gick kan rimligen förklara varför det blivit ganska få gånger efter det. O sjung sirener, om en ledsen indiefjortis tragiska irrfärder och öden…

Efter några härligt tältljumna starköl var tiden mogen. Jag övergav vårt tältläger där Peter och Niklas var i full gång med att högljutt jaga varandra runt, runt vår ”flaggstång” för att var och en försöka penetrera den andres anus med en ölflaska, och raglade fram genom mörkret i riktning mot festivalens epicentrum. Jag virrade runt som en annan flipperkula mellan olika camps med olika Smiths-låtar på sina bandare utan att våga lägga in en stöt på någon alls, tills jag ganska sent på natten vinglade förbi pandamuren, tyngd av fylla, ressentiment och självömkan för att däcka ensam i mitt och Jonnas trasiga trekantstält. Men se, vem sitter allena på en sten och fyllevaggar autistiskt i dunklet om inte den pandakille i rödvitrandigtröja, snedlugg och Robert Smith-frilla jag spanat in tidigare på dagen under Doktor Kosmos spelning? I ett sällsynt ryck av nu jävlar har jag ingenting att förlora svajade jag fram och damp ner på stenen bredvid honom. Jag har absolut inget minne av vad vi pratade om, men pratade gjorde vi, fruktansvärt länge. Förmodligen hann vi emellertid inte säga särskilt mycket då han talade ofantligt långsamt och svalde mellan varje ord för att hålla tillbaka fylleillamåendet.

Enda gången i mitt liv jag frusit mer än jag gjorde då var på skidsemestern i Idre några år senare då de hade köldrekord för februari. Det hela var fruktansvärt tråkigt, och jag var fruktansvärt trött, men tänkte när jag nu var så nära att få hångla med en kille som var så många nivåer över min egen utseendeliga att det inte ens var lönt att räkna på det, kunde jag ju inte bara stövla iväg. Vi satt säkert där i över en timme och jag tänkte hånglauppmighånglauppmighånglauppmigsnällahånglauppmiginnanjagfryserihjäl och försökte låta bli att hacka tänder. Till sist - himlarna öppnade sig, änglarna sjöng och ljuset sken över oss - så kysste han mig. Om jag inte hade nyktrat till av den karakteristiska svenska sensommarnattskölden redan tidigare, så nyktrade jag definitivt till fullständigt av hur han smakade (hans teknik lämnade för övrigt en del att önska). Jag har inte ord för att beskriva denna styggelse. Cigaretter, vin, thaimatsspya, jag vet inte vad det var, det räcker inte till. Det var bara så otroligt satans äckligt. Men jag hånglade tappert vidare. Vi lade oss ner i det iskalla, tunnsådda och superskitiga gräset och han låg ovanpå mig, förvånansvärt tung för att vara så jävla smal, och slabbade på. Tills han, helt sonika, somnar. Däckar. Går in i ett medvetslöst komastadium. Liggandes ovanpå mig. Jag kan seriöst inte rubba honom.

Vid det här laget var det så pass sent på natten att det inte var vidare mycket folk i rörelse. Även om det hade varit det, tänker jag mig i och för sig att jag inte hade haft självdistans nog att ropa hjälp jag sitter fast under en panda till en förbipasserande. Jaha så där låg jag. Eller vi. Utan någon som helst framgång försökte jag smidigt lirka mig ur denna pikanta situation. Det gick inte, vare sig på smidigt eller osmidigt vis. Jag tror att detta är ett sådant tillfälle i livet då man har all rätt att utbrista: Det här händer bara inte.

Hur länge vi låg där vet jag inte. Pandan, som för övrigt hette George, fyllesnarkade lågt och jag ville dö. (Jag vet inte om jag kommer ihåg hans namn för att jag är så djupt och innerligt sargad av denna händelse att det är för evigt inpräntat i mitt minne eller för att det är lite ovanligt). Tillintetgjord och uppenbarligen till följd av totalt hjärnsläpp hade jag fattat det obegripliga och fullkomligt irrationella beslutet att ligga kvar och låtsas att jag också hade däckat, kanske till och med försöka somna. Vet inte hur jag resonerade när jag tyckte att det skulle vara mindre pinsamt än att bara brutalt kasta av mig honom inför eventuella betraktare och springa därifrån, men jag antar att jag tyckte att det verkade… mer normalt. Nå, hur det gick med sömnplanerna kan man ju utan större ansträngning av fantasimekanismerna tänka sig. Folk som gick förbi kommenterade och pekade, kolla de där två som däckat ha ha. Någon kastade en tom ölburk på oss som studsade på pandans rygg. Han grymtade oattraktivt. En stund efter detta, när jag hade sådan kramp i samtliga lemmar av köld och illa fixerad position under en annan sömntung slapp kropp, insåg jag slutligen att denna aparta och helknäppa event i mitt liv måste få ett slut. Vid det här laget hade jag sedan länge slutat betrakta klumpen över mig som en person. Detta var dött gods. Jag samlade de få krafter jag fortfarande besatt, men precis när jag skulle till att vräka kroppen åt sidan för att välta av mig pandaliket närmade sig steg och röster. Jag blundade snabbt och låtsades åter vara däckad, de stannade bredvid oss och visade sig vara bekanta till pandakillen. De skrattade åt sin kompis och diskuterade huruvida de skulle rita något på honom med en spritpenna och frågade sig vad det var för en brud han låg där med. Tack och lov hittade de inte sin spritpenna, och vad ännu bättre var, till avsked sparkade de till George som, halleluja, gled åt sidan så att jag kände tyngden lätta och såg en potentiell utväg. När de försvunnit såg jag mig omkring så gott det gick, tog sats, slet ut mig själv från under pandans kadaver och försökte se så normal ut som möjligt när jag snabbt marscherade tillbaka till mitt tält.

Det är när jag minns händelser av detta slag ur mitt förflutna som jag förstår varför jag ofta tänker på mitt liv som en lång rad försök att spotta i motvind.